Hovkapellisten Sven Widström

Sven Widström i Strängnäs den 10 nov 1751. Föräldrarna var färgaren och rådmannen Sven Widström (1711-1773) och tenngjutardottern Elsa Maria Danielsdotter Hedman. Fadern kom ifrån Vigge by i Stöde socken och han var i sin tur son till riksdagsmannen Olof Jonsson.

Sven växte upp på tomt nr 52 i Strängnäs (se nedan), denna tomt låg precis intill det dåvarande Rådhuset. Sven hade två bröder som hette Daniel och Olof, alla syskonen använde namnet Widström.

Så här såg tomt 52 ut. Det rosa huset (137) är rådhuset. Tomt 52 består av två delar. Förmodligen var det så att den tomt som är märkt 138 tillhörde den södra delen av tomt 52. Kartan är gjord 1785. Tomt 220 är idag ett torg i centrala Strängnäs.

Klicka på bilden för att göra den större.

När sven var 23-24 år gammal så flyttade han till Ladugårdslandet i Stockholm och där började han som tygskrivare vid Skeppsholmen.

Runt 1780 så blir Sven erbjuden en tjänst vid Admiralitetet i Göteborg som ordinarie kammarskrivare. Men Sven har även en annat intresse i livet som lockar mycket mera, han är en duktig violinist. Så istället för att bli kammarskrivare så tar Sven anställning vid operastaten som hovkapellist och 2:e repetitör, detta skedde år 1780.

Förste repetitörstjänsten tilldelades ofta violinister. Yrket innebar att anföra all balett- och dansmusik såväl vid generalrepetitioner som vid föreställningar. 1:e repetitören skulle även svara för partiturets riktighet. 2:e repetitören ledde repetitionerna vid övriga tillfällen samt ryckte in vid 1:e repetitörens frånvaro.

Den 14 november 1790 så gifter sig Sven med den 16 år yngre Ulrica Karolina Forssberg i Hovförsamlingen Stockholm.

Ulrica var dotter till Pehr Niclas Forssberg och Katarina Maria Grip som båda arbetade vid hovet.

I vigselboken så står Sven titulerad med "Sekreteraren och Repetitören vid Kongl. Spectaclerne", vad som menas med "sekreterare" är oklart.

1792 så får paret en son vid namn Sven Niclas och 1794 respektive 1796 så föds döttrarna Carolina Maria och Augusta Wilhelmina.

Tråkigt nog så dör Sven Niclas 1797 av scharlakansfeber när han är fem år gammal. Paret får ytterliggare två döttrar varav en dör vid mycket ung ålder (1 år).

Bilden föreställer Ulrica Karolina. (J.G Sanberg efter M.V Krafft)

Sven Widström var som sagt anställd som andre repetitör från 1780. Denna tjänst hade han fram tills det fjärde kvartalet år 1798 då han blev förste repetitör. Men antagligen hade han redan haft denna tjänst sedan 1791 eftersom den förre 1:e repetitören och violinisten Matheus Daniel Böritz dog detta år.

Sven arbetade som förste repetitör fram till 16 mars 1807 då han blev uppsagd och fick 150 Rdr/år i pension. Detta var en betydligt lägre summa än den han tidigare haft när han arbetade. Då hade han 400 Rdr/år, och eftersom hans ekonomi redan var ansträngd så innebar den låga pensionen en katastrof. Detta gav honom ingen annan möjlighet än att skriva ett långt brev till Kungen och försöka få sin pension ändrad. Brevet (se nedan) beskriver inte bara hans ekonomi, utan även hans arbetsförhållanden:

”Stormägtigaste Allernådigste Konung!
Till foten af Eder Kongl. Majts thron vågar en gammal och olycklig man taga
sin tillflyckt då han, träffad af det mäst oväntade slag, har intet hopp
öfrigt utom Eder Kongl. Majts Nåd.
År 1774 engagerades jag som Tygskrifvare vid Skeppsholmen, och år 1780 antogs
jag vid Kongl. Spectaklerne som Hof Capellist och Repetiteur, af då varande
Directeuren vid Konungens Spectakler Herr Regerings Rådet Zibet, med det
uttryckliga löftet, att efter mångårig och oförvitlig tjenst få behålla min
lön för återstående lef-nad; det var också blott detta löfte, i förening med
min böjelse för talangen, som förmådde mig att öfvergifva lyckligare utsigter
för framtiden och uppoffra en Ordinarie Kammarskrifvares Syssla vid
Admiralitetet i Göthe-borg, hvartill jag vid samma tid blef kallad, och med
den möjligheten att upbringa mig till högre beställningar och ganska säkert
lugnet af en sorgfri ålderdom. Nu står jag på samma punkt som vid början af
dessa flydda Trettioett år, hvilka jag med betydliga skulder, åsamkade af
knappa inkomster, svåra tider och qvartaliteternes oftast långt öfver tiden
dröjda utbetalande, förena sig öfver en betryckt familjs underhåll,
oförmögenhet att börja en ny bana, och blott 150 Rdr Banco i pension: in Summa
knapt tillräcklig till läkemedel i en annalkande och sjuklig ålderdom. Min
underdåniga bön är derföre, att få bibehålla min Lön, som varit 400 Rdr Banco
om året, utan hvilken Kongl. Nåd jag ser mig aldeles uturståndsatt att bidraga
till en kär hustrus utkomst och trenne små barns bildande till nyttiga
medlemmar för Samhället.
Allernådigaste Konung!
Jag vågade icke denna underdåniga anhållan, som vid första anblicken tyckes
förfördela mina kamraters öde. Men när i Nådigt öfvervägande kommer, det jag
redan innehaft en sysla vid ett publikt verk med utsigter till en bättre
framtid, och uppoffrat dem för den trägna och oafbrutna tjenst jag som
Repetiteur vid Eder Kongl. Majts Spectakler bestridt, hvilken oftast icke
lemnat mig någon tid på året, än oftare på dagen öfrig för mitt enskilta gagn,
då deremot de andre af Hof Capellet och Musici blott biträdt vid
högtidligheter, Spectacler och allmänna repetitioner, och således ägt tid till
undervisningar och andra sysslors bestridande, torde detta underdåniga hopp
icke vara för djerft, att Eder Kongl. Majt med mig torde göra ett Nådigt
undantag. Men om Eder Kongl. Majt fattat det oryggeliga beslut att ej vilja
lemna dessa 400 Rdr som en Nådig pension, för öfver Trettio års trägen
tjenstgöring, vågar jag i djupaste underdånighet anhålla, att blifva hos Hans
Kongl. Höghet och Kronprinsen och de Kongl. Prinsessorna som Repetiteur
antagen, med bibehållande af det i underdånighet redan nämde Apointement.
Allernådigaste Konung! Sänk ett ögonkast på en bedjande far, en bedröfvad
maka, och trenne små barn, hvilka med smärta blicka in i framtiden, se
hopplöshetens tårar i deras ögon, ett ord af Eder Kongl. Majt kan förvandla
dem i glädjens och den underdåniga tacksamhetens.
Med djupaste undersåtlig Vördnad, nit och trohet framgärdar till
dödsstunden
Stormägtigste Allernådigste Konung
Eder Kongl. Majts
underdånigste och tropliktigste
undersåte Sven Widström
 

(Ur Allm. verks m.fl. skrivelser t K Mt, vol. 62, RA)

Kungen remitterade skrivelsen till teaterdirektionen, där Edelkrantz uttalade sig. Efter att ha resumérat Widströms meriter avslutade Edlerkrantz sitt brev tillbaka till kungen med följande:

”..... Det ankommer således på Eders Kongl. Majts Höga behag, huruvida, då en
Repetitör hos Deras Kongl. Högheter KronPrinsen och de Kongl. Prinsessorna
torde vara af nöden, och då Widström äger till en sådan tjenst erfoderlig
skicklig-het, Eders Kongl. Majt skulle af Nåd täckas låta antaga honom
dertill, och dervid anslå för honom på Extra Stat ett arfvode af lika belopp
som hans Pension, eller tillsammans 300Rdr, hvarigenom i alla fall en
besparing af 100 Rdr Banko vinnes i den Lön han före Operans indragning
innehaft....”

(Ur Allm. verks m.fl. skrivelser t K Mt, vol. 62, RA)

Svaret från Kungen blev positivt för Sven Widströms del:

”Gustaf Adolph med Guds nåde........
Wi hafva i nåder låtit Oss föredragas Edert den 30de sistledne Julii afgifne
underdåniga utlåtande angående för detta Kapellisten och Repetiteuren vid Vår
Theatre Sven Widströms underdåniga ansökning, att, sedan dess Lön vid Stora
Operans uphörande, blifvit indragen, Oss i Nåder täcktes, i stället för den
pension af 150 Rdr Wid-ström blifvit tillagd, tillåta honom, att under dess
lifstid åtnjuta hela sin innehafda Lön af 400 Rdr Banco anting-en såsom
pension eller ock emot den skyldigheten att hos Deras Kongl. Högheter
KronPrintsen och de Kongl. Prinsessorna, vid deras undervisning uti dans, göra
tjenst såsom Repetiteur.
Häruppå länder Eder till Nådigt svar och efterrättelse, det WI, enligt Eder
underdåniga hemställan, i Nåder godt-funnit tillåta, att Widström må antagas
till Repetiteur hos Wåre älskliga Kära Barn Deras Kongl. Högheter KronPrintsen
och Kongl. Prinsessorna, till hvilken tjenst han, enligt Eder underdåniga
anmälan, skall äga erfo-derlig skicklighet; Och att han i ett för allt kommer
att åtnjuta en Pension af TreHundrade Riksdaler. WI befalle Eder Gud
Allsmägtig Nådeligen.
Strömsholms Slott den 21. December 1807.
Gustaf Adolph”

(Ank. brev t. teaterdir., KTA)

Så from och med den 1/1 1808 så fördubblades Sven Widströms lön till 300 Rdr/år. Men då var Sven tvungen att arbeta som danslärare åt Kronprinsen och prinsessorna. Nu kan man tro att allt skulle ordna sig för Sven, men ingen hade räknat med att i mars 1809 så avsattes Kungen plötsligt och lämnade Sverige tillsammans med sin familj.

Och inte bättre var det att Sven redan pantsatt sin pension mot ett räntelån på 2000 Riksdaler från Riksdiscontoverket.

Återbetalningsvillkoret var att familjen avstod helt och hållet från pensionen. I praktiken hade alltså skulderna i förväg förintat den lilla tryggheten, vilket i sin tur innebar nya och ständigt växande skulder.

Så här kunde det se ut vid en operaföreställning.

G. Nyblaeus lavyr av operaföreställningen

"Målaren och modellerna", andra akten

(tidigast 1811)

Nu var Sven och hans familj tillbaka på ruta ett, lyckligtvis hade Ulrica Karolina lyckats få en egen pension på 150 Rdr eftersom hon tidigare förmodligen varit anställd vid hovet. Pensionen togs ur drottning Hedvig Elisabeth Charlottas handkassa.

Så småningom fick även Sven Widström uppdrag att vara hertig Oskars (son till Jean Baptiste Bernadotte) lärare i instrumentspel mot en årslön av 66 riksdaler 32 skilling.

Att familjen fortfarande hade ekonomiska bekymmer framstår av ett brev till en vän den 8/6 1812. Sven hade vid brevskrivandet långt framskriden lungtuberkulos:

”Jag har måst hållas vid sängen i 6 weckors tid, nödgadts försumma mina små
inkomster, så väl som intet för-tjent medan hertig Oskar warit bortta. Min
lilla goda hustru har dragit till att fördraga mig det som vid sjukdom-men
fordrats, men nu är hennes små tillgångar för närvarande förbi. I en för mig
bedröflig ställning vågar jag i ödmjukhet anhålla det Herr Bibliothecarien
täcktes med sitt goda förord hos Herr Regeringsrådet och Gouver-nouren Lemoin
anhålla ej om någon nådegåva, utan om 30 Rdr Bco i förskott som jag vill
aftjäna då Prinsens öfningar åter börja.
Min siukdom består förnemligast i bröstet med en svår andtäppa, äfven högra
benet skadat att jag icke kan stödja derpå. Små Mad.allne Wallmark som
dagligen är hos min hustru kunna intyga sanfärdigheten af min up-gift”.

Elva dagar senare så dör Sven Widström av sin sjukdom, och enligt bouppteckningen så värderades hemmets tillgångar till 125 Rdr och 36 skillingar. Det fanns inga kontanter och skulderna var väldigt omfattande. Husvärden hade inte fått betalt på nio månader och Sven hade en stor skuld på 1037 Rdr och 24 skillingar hos instrumentmakaren Daniel Wickstrom.

Det fanns också en annan skuld, nämligen för det lån som betalats ut från RiksDiscontoverket i pant mot Sven Widströms pension.

Den kvarvarande skulden i juni 1812 var 1200 Rdr. Ulrica Carolina och ”kassören Nordwall”, som båda var borgenärer för lånet, anhöll hos kungen om att slippa denna skuld, något som Karl XIII också beviljade.

Så sammanfattningsvis kan man säga att Familjen Widström levde under en ganska politiskt instabil tid, speciellt efter mordet på Gustav den III Adolph 1792. Makarna Widström var småfolk som levde i utkanten av dessa händelser, men de påverkades säkert både mentalt och materiellt av det som skedde. Det var antagligen mycket dyrt att leva vid hovet på den tiden, det skulle vara mycket glitter om glamour om man utrycker sig i moderna termer.

Ulrica Karolina Flyttade till Mariestad där hon senare i livet kom att bli en känd författarinna. Döttrarna flyttade till olika ställen i Sverige.

Tyvärr så dog denna gren av Widström ut.

/Andreas Wikström

Källor:

Boken Kungl. Hovkapellet i Stockholm och dess musiker 1772-1818