Vigges sista bopiga.

De sista från Vigge som bedrev boförning med kor var Frida och Axel Parment, som hade sitt sommarviste på Helenelund i Tjärnsjön, en by som svedjefinnen Lars ”Gröt-Lasse” Jonsson anlade i början på sextonhundra talet och där även Frida föddes 1909 som tionde generationen efter ”Gröt-Lasse”.
Anledningen var att Frida i början på 40-talet byggde upp ett jordbruk i Vigge, men det fanns inte tillräckligt mycket mark för bete under sommaren så från början åkte men till Tjärnsjön och slog hö på den arrenderade marken på Helenelund, men efter något år köpte hon fastigheten av sin bror Karl Norberg.
Förmodligen var det för att Frida hade varit bopiga i många år på Vidingsboan i Vigge, som hon kom på att det skulle gå att boföra till Tjärnsjön som hon hade starka band till.
Och eftersom mangårdsbyggnaden som många andra timmerhus i området såldes som ved under kriget, måste det ställas i ordning ett hus att bo i och ett kokhus.
Det var visserligen modernt på det sätt att traktor fanns att tillgå för transport av hö och förnödenheter, men det fanns varken el-ström eller andra bekvämligheter.
Korna bofördes som vanligt den en mil långa vägen över Snårkullen från Vigge till Tjärnsjön.

Frida Parments dotter Randi gör ost på deras fäbovall Helenelund i Tjärnsjön

Där tillverkade Frida smör och levererade bl.a. till Magnus Jakobssons affär i Hassel och även Viggebor och andra kom till Tjärnsjön för att köpa smör och framför allt Fridas ost, det var nog den sista eller en av dom sista i Sundsvallskomun som gjorde ost på det sättet för att ta tillvara mjölk, för på Tjärnsjön fanns ingen mjölkhämtning så all mjölk måste tas tillvara varje dag så det var till att elda under grytorna för att göra både ost och messmör.
Detta på gick till slutet av femtiotalet då verksamheten lades ner och Helenelund lades i träda, det var lite spordiska besök under somrarna, så att det fick växa igen med skog, idag ägs det av Fridas dotter Solveig och en lägda är rensad från skog, och är under somrarna en fantastisk blomsteräng som en hyllning till forna tiders nybyggare.

/Göran Säll