Hemresan (tillbaka i Sverige)

(den 26-29 juli)

Onsdag 26 juli

I dag passerade vi Hebriderna och går nu utmed Skottlands kust som är storartad vild och bergig. Höga klippor torna upp sig lodrätt upp ur havet så långt ögat kan se. I morgon hoppas vi om allt går bra gå över Nordsjön, och kan nu säga att vi korsat Atlanten. Sista dygnet har det stormat tämligen hårt men det har gått bra ty vi äro nu sjövana allihop. Det är ett riktigt oskick här ombord med denna ölhandel, varenda för- och eftermiddag säljes här öl i flera timmar till vem som helst så att många gå rusiga jämt. Sådant förekom inte på atlantlinjens båtar som vi reste över med. Ogudaktigheten tar helt överhand här, oaktat all Petterssons predikan. Jag vill helst inte klandra honom ty jag hoppas att han har en god mening men han tycks ha förgätit rådet ”Så mycket till Eder står haver frid med alla människor” nej tidigt och sent är han i dispyt med folk och aldrig ser man honom i samtal med vänner utan de som han får tvista med är hans ständiga umgänge. Så är han också ett dagligt samtalsämne, så nog gör han sig bemärkt.

Fredag 28 juli

Idag var det oroligare än vanligt ombord, klockan fyra voro alla ute för att hälsa de norske fjelde och det är verkligen något förtjusande i dess majestätiska berg i synnerhet när man, som vi komma från en lång sjöresas enformighet. Dessutom är ju fäderneslandet tilltalande för alla och jag tror nog att känslan och poesin kan vara bra på sin plats ibland men håller ej alltid streck. ” OJ, så förtjusande den som ägde den.” ropade en av sällskapet när han såg en liten stuga bland klipporna. Men besinnar man då att man skulle leva på den lilla gröna fläcken som låg omkring kojan torde nog den nakna verkligheten framträda snart i all sin allvarlighet. Och det är just här som Amerika tar loven av den gamla världen att de så prosaiskt det än må låta, de har plenty of mat. Emellertid var vi snart i Kristiansand, där flera av sällskapet skulle landstiga. Det var en liten förtjusande by med det klara havsvattnet ända inne vid stadens gator. Inne i viken var en ofantlig mängd sjöstjärnor som simmade runt båten i det klara vattnet. I det vackra vädret fortsatte färden utefter den vackra norska kusten men Kristianiafjorden tog priset, mot aftonen löpte vi förbi Oskarsborgs fästning på den sista biten av vår långa sjöresa in mot den norska huvudstaden. Här skulle en del av lasten lossas och lossningen satte genast igång med en gruvlig brådska. Vi skulle övernatta på båten men det blev ej mycket sömn, först höll vinschen ett förfasligt larm sen var några av sällskapet fulla som vanligt och förde oljud, i synnerhet en av dem skulle jag alltid minnas som ett exempel på hur en ung man inte bör vara. Han kunde med ett ord utöva alla möjliga laster under ett ständigt skryt därav, men han var stockholmare och hörde sålunda till aristokratin.

Lördag 29 juli

Tidigt på morgonen vore vi ute för att hos agenten byta ut biljetterna men det dröjde så länge tills han kom ut att vi till sist ej höll på att hinna till tåget. Det lyckades i alla fall så att vi kunde lämna Kristiania klockan 9:15. Det gavs ej något tillfälle att bese staden och det var jag lika belåten för i glädjen över att nu börja närma sig hemmet. Snart voro vi utom stadens hank och stör och åkte genom ett vackert landskap ehuru årsväxten syntes vara ganska svag på de åkertegar som skymtade fram efter vår färdväg. Men det var vackert, solen lyste och den ena tavlan vackrare än den andra avlöste varandra tills vi nådde Kongsvinger, där älvens krokar synes ytterst magert och fattigt ehuru fortfarande ganska vackert. Snart åkte vi över riksgränsen och äro inom Sveriges gränser. Första stationen är Charlottenberg där våra saker skall undersökas av tullbetjäningen. Härifrån fortsatte vi genom en tämligen kuperad och föga fruktbar trakt tills man kommer till Arvika, där landskapet övergår till ett mera vänligt och fruktbart utseende och snart äro vi nere i närheten av Vänern där natur och årsväxt ger en mera vacker och frodig anblick som också synes vara fallet överallt i mellersta Sverige.