Hemresan (Chicago och Niagara fallen)

(den 8-14 juli)

Viggesidans notering: I texten nedan så skrivs Nils Olovs vän som "S........".

Vi känner än så länge inte till hans namn utan håller på att försöka få fram det.

Hemresan

Lördagen den 8 juli var jag åtföljd av mina goda vänner åter på väg till stationen och det kostade på nästan lika mycket att lämna dem som avskedet i Sundsvall. Hustru och barn naturligtvis oräknat. De kära vännerna i Minneapolis har visat mig så mycket kärlek under hela tiden jag varit där och känner mig vara dem ytterst tacksam. Gud välsigne dem. Tåget lämnade stationen i St. Paul just som solen gick ner och vi lämnade snart staten Minnesota och foro under natten genom Wisconsin. Det var en tämligen sval natt och jag som satt alldeles vid dörren där det drog häftigt varje gång dörren öppnades frös ganska obehagligt. När det blev ljust voro vi inne i ett kuperat och vackert landskap men det syntes ganska torrt och just ej så vacker återväxt. Passagerarna på tåget förökades oupphörligt, allt eftersom vi närmade oss ”Wästerns Drottning” staden Chicago, som har en särskild glans över sig genom att världsutställningen är här förlagd. Vi foro förbi en mängd stationer i stadens förorter innan vi kom till en av de större före huvudstationen. Det var väl ordnat på dessa stationer som nog var ganska behagliga ty det är en mängd ”runnare” som söka efter rov på sådana ställen.
Som jag var helt obekant var jag villrådig hur jag skulle bära mig åt men så kom där en man med ett knippe ”checks” på armen och frågade efter vårt bagage, så visade jag mitt transfer ticket och fick en lapp i hatten samt ett motnummer på kofferten och när tåget stannade på huvudstationen och jag kom ut på perrongen anvisades jag en plats i en omnibuss och jag fick åka till kontoret. Strax därefter var jag färdig för att besöka utställningarna.
Vilka byggnader och anläggningar. Det är omöjligt för mig att beskriva vad man här ser men något kan väl nämnas:
Women building childers, Guvermentets transportutställning, konstutställning, fiskeriutställning m.fl. m.fl. Somliga av dessa upptager en yta av 30 till 40 acres. Vidare ha alla främmande stater sina byggnader samt alla stater i unionen sina. Dessutom en massa hotell och restauranger samt en mängd pelare, statyer och konstgrupper och fontäner tillsammans med trädgårdsanläggningar, kanaler, broar, dammar och pelargångar.
Inom en särskild avdelning låg en mängd främmande byar och en hop basarer, teatrar och panoramor m.m. Det stora hjulet ej förglömmandes. Allt anlagt för att locka ur de besökande pengar. Inom utställningen var det en så enorm massa saker att se att det är mig att behålla något särskilt i minnet endast det att en grov trädstam i vilken urholkats plats för en våningshög trappa och andra ur vilken sågats bräder och så breda som en våning hög o.s.v. Kolstycken av ofantlig storlek, många sällsynta växter mest från Florida och Kalifornien och kaktusar höga som hus, en mängd olika folkraser iklädda sina nationaldräkter och mycket, mycket annat.
Se två dagarna jag tillbringade där gående och stående gjorde mig trött som om man gjort de tyngsta dagsverken. Var också och besökte vännerna S…….. det var roligt att finna dem glada och belåtna med sin lott och att det hade det gott till både kropp och själ. Den 13 juli gingo vi med ett extra tåg från Chicago vid fyratiden och fastän tåget ibland gick ganska fort tog det oss två timmar innan vi passerat förstäderna och kom ut på Michigans landsbygd.
Sommarens torka hade satt sin stämpel på växtligheten. Årsväxten var förstås längre kommen än i Minnesota och Wisconsin. Säden var mogen och skördades på många ställen. Mörkret avbröt vår utsikt över landskapet. Det var ganska svårt att sova i de trånga sätena, men natten kröp i alla fall sin kos och första titten ut genom kupéfönstret avslöjade dimma över landet som väl hade sin förklaring i det stora sjösystemets trakter, närmast hade vi sydligaste delen av Huron. Vi hade här den vackraste naturen när vi passerat den. Vid åttatiden hade vi nått staden Hamilton som ligger vid Ontarios västra ände. Vi fortsätter och kommer snart till Ontario station, platsen för de världsberömda Niagarafallen och vi stirra alla ut genom kupéfönstret för att få en skymt av underverket. Vi får dock snart veta att vi får god tid på oss ty tåget skall stanna och ej avgå förrän senare på kvällen, vi stiga alltså av tåget och söka oss fram så gott vi kunna. Snart omringades vi av folk som har vagnar som vill skjutsa oss men vi föredra att använda våra egna fortskaffningsmedel. Fallet omgives av en vacker park med gångar och soffor och detta må ju vara bra men den alltid påpassliga vinningslystnaden gör nog ej detta för att förbättra naturen utan för att tjäna pengar. Emellertid överlämnar jag till andra att bättre beskriva detta storartade underverk som nog flera tusen människor årligen bese, häpnar och fylls av beundran inför, så och jag.
Jag vandrade omkring såsom i en dröm och förstummades inför den storhet som uppenbarar sig i Guds verk. För att komma ner till flodstranden på fallets nersida och få en rätt bild av dess imponerande höjd fanns en trappa med 250 trappsteg.
När jag kom där nedtrippande blev jag alldeles våt av det finfördelade vattenstänket trots att jag hade paraply. Där fanns också en brygga som ledde ut över floden där nog anblicken torde vara ganska märklig men då detta fick beskådas endast mot en avgift av 20 cent avstod jag från detta och vände tillbaka uppför de 250 trappstegen, som blev ganska tröttsamt innan jag gått genom hela den vidlyftiga parken och kommit tillbaka till stationen, klockan sex avgick tåget och ilade vidare österut genom ett väl odlat land och en stor mängd fruktodlingar.
Torkan syntes även här ha varit besvärande och tycktes ha drabbat både hö och veteskörd, majsfälten syntes ha klarat sig bättre. Mörkret satte här punkt för vidare betraktelser.