Söndagsskolefest och Minnehaha Falls

(den 24 och 29 juni)

En söndagsskolefest 24 juni.

Lördagen den 24 juni hade Elim församlingen anordnat en utfärd med sin söndagsskola och klockan 8 möttes vi vid en sjö (Lake Shopp) Färden med järnväg gällde 30 mil till en sjö (Lake Salure), en mycket vacker plats. Framkomna hölls tal och sång av äldre och barn, sedan dukades middagen ur medhavda matkorgar, ett överflöd av mat som spisades gemensamt. Sedan gingo vi ikring och roade oss på åtskilliga sätt. Somliga vilade sig i sina hängmattor, andra pratade eller rodde ut på sjön och fiskade. Vid femtiden skedde uppbrott och hemresan anträddes och med tåget som ilade genom ett vackert landskap av kullar, skogar, sjöar och ängar och farmer med vackra lantgårdar voro vi snart hemma i staden igen.

Minnehaha Falls 29 juni.

I dag har jag varit med ett sällskap vänner ut på picknick till ett allbekant vattenfall omkring 3 mil från stadens centrum, men gator och tomter äro utlagda efter hela vägen dit och många tomterna äro redan bebyggda och spårvägen är också framdragen. Klockan tio startade vi med ”sretcarsen” som var fullsatt redan från början och när vi kommo ner i stan väntade en skara negrer som skulle ut för att ha söndagsskolefest. Det var av alla åldrar från gråhårsmannen till dibarnet och av varierande färg från svart till vitt. Män och kvinnor och ungdomar trängde sig på för att komma med, men de flesta fick invänta nästa tur av carsen. Nu blev det en stor trängsel i vagnen och som jag hört omtalas amerikanernas artighet mot kvinnorna trodde jag att det hörde mig till att stiga upp för att lämna plats för en späd kvinna med ett barn på armen och tre andra att tillse. Men jag misstog mig ty hon var svart och de flesta grinade åt min ridderlighet. Kvinnan tycktes också vara mindre tilltalad av tillbudet, åtminstone för sig själv ty hon placerade två av barnen på bänken och fortsatte stående hela vägen fram. Det förefaller mig som barnen här i landet fostras alltför tidsenligt, deras vilja ska vara allas lag. Framkommen till den märkliga platsen spriddes folket åt alla håll. Jag gick för att bese själva fallet och det var verkligen storartat för den som likt mig ej sett något liknande förut. Och anblicken var överväldigande, det var ett av det högtidligaste, det ljuvaste, vackraste och det mest obeskrivliga jag sett här i landet och jag gick därifrån mycket högtidligare stämd än när jag hade hört biskop V. Scele i expositbyggnaden vid 300 års festen till minne av Uppsala möte. Till middagen samlades vi och slogo oss ner kring det rika matförråd som uppdukades av de vänliga fruarna. Efter middagen gingo vi över den dal som bildats nedanför fallet på en trappa med 275 steg till ” The soldiers home” bestående av flera stora vackra byggnader av rött tegel belägna i en park för gamla soldater från inbördeskriget.
Vi besökte flera av lokalerna som kapellet, läsrum samt en del sovrum. Överallt var snyggt och de gamla syntes ha det ganska bra men det saknades kanske något av det som gör ett eget hem om ock tarvligt hem dyrbart för en människa på ålderns dar. Väggarna voro överallt prydda med tavlor föreställande scener från kriget.
Vid utgången frågade en av vårt sällskap efter en del byggnaders ändamål en gammal soldat ute på verandan, han upplyste vad flera av byggnaderna användes till men om en av dem på en hög och vacker plats sade han ”Are for a big dog” som han uttryckte sig och visade att förnöjsamhet ej heller här är bofast ehuru den tycktes hava många av dess förutsättningar. Nedanför hemmet från en udde där Minnehaha Creeks utfaller i Mississippi har man en vacker utsikt över den stora floden, där den lugnt och majestätiskt flyter fram mellan sina höga lövklädda stränder.
Den är segelbar ett litet stycke uppströms till en fästning ”Fort Snelling”. Vi återvänder efter den djupa dalgången upp till fallet och man kan ej tänka sig en vackrare väg i synnerhet som sådana platser äro så ovanliga i detta land. Den lilla ån löper efter sin bädd som den gjort fordom då endast de vilda djuren, möjligen jagade av indianernas pilar, hade sina stigar. Efter dessa stränder flyter dess vatten här fram lika obekymrat trots att det moderna livet vill inkräkta och omändra även här. Även om staden gjort ganska mycket har den inte hunnit helt omskapa dalen. Träd och buskar frodas i äkta amerikansk frihet och bortskymmer på somliga ställen både vatten och land. Åter på andra ställen har vilda gräs arter tagit väldet. Uppe vid fallet är en stor bro och söder därom äro många trappor av sten samt en vacker park anlagd, dit det njutningslystna Minneapolis på sommaren tager sin tillflykt, ty där finns ett par värdshus, en hop ponnies för uthyrning m.m.
Hemfärden gick lätt och bra tack vare spårvagnsbolagets omtänksamhet att förse dess trafik med dubbla ”carser”.