Resan till släktingar på landet (del 2)

Den 22 till den 24 april 1893

Viggesidans notering: I texten nedan så skrivs Nils Olovs vän som "N........".

Vi känner än så länge inte till hans namn utan håller på att försöka få fram det.

22 april.
I dag vaknade med obehaglig känsla av kallblåst och snöyra, jag klädde mig skyndsamt i kylan och gick ner i vardagsrummet, åt frukost, betalade min räkning tog min kappsäck och gav mig iväg med lätt hjärta. Det var dock ingen bekväm väg, snön låg alndjup och vägen bestod av två djupa hjulspår, där jag plumsade fram till en bro och där jag efter beskrivningen skulle finna den gård där han bodde som lovat skjutsa mig. Men nu hade jag tappat bort vägen och inget spår syntes, jag traskade på i alla fall ett stycke till mot ett busksnår där marken föreföll högre och snön inte så djup och kom så småningom att hitta ett spår som förde fram till gården. Ägaren som satt inne i den varma stugan fann det dock omöjligt att för dagen företa den utlovade resan men bjöd mig istället stanna hos honom tills någon bättring i väglaget skett. Och vad ville jag göra. Anbudet var bra och jag fick öka på tålamodet och stanna. Mannens hustru var från Skåne och vi språkade åtskilligt om det gamla landet och om deras nya hem. De hade varit här i fem år och på denna plats hade de varit i tre år. För jorden hade de betalat 40 cent per Acres, byggt ett litet hus på två rum och kök, hade 1 häst, 5 kor, kalv, gris och en hönsflock. De voro belåtna med sin lott och sågo framtiden an med förtröstan.

På eftermiddagen hjälpte jag till att bära hö från stacken in på skullen. Även den enkla ladugården var byggd i en backsluttning och delvis nedgrävd i marken. Det var endast självväxt hö i stacken som de kunde slå var som helst. På kvällen anvisades jag sovplats på vinden där det var gott om sängkläder och jag sov gott tills solen lyste in genom fönstret på morgonen.

23 april.
Idag var det söndag men inte heller idag blev det någon resa av. Snön var hård och tillfrusen, jag gick ut på förmiddagen för att se mig omkring men kunde ej komma långt i den lösa snön som började tina i solvärmen och det blev blött och slaskigt. Det är en ganska ensligt ställe och i detta väder blir tillvaron rätt enformig. Huset ligger på en sandig höjd invid en å, det syns en liten koja till på den här sidan och en på den andra sidan ån. Det är det enda grannarna inom synhåll. För övrigt är marken beväxt med små buskar av ek och andra lövträd, den övriga skogen är borthuggen

24 april.
Idag kunde jag äntligen övertala min värd att vi skulle få ge oss av ehuru han ej var mycket villig därtill. Det var mulet och regnlikt men det blåste upp. Det tycktes lova gott och färden gick bra i början men när vi åkt en mil vid pass blev vägen ganska dålig och det började regna, smutsigt var det utan gräns men vi kom fram till slut. Efter allt detta besvär och dröjsmål blev det ett kärt möte med min ungdomsvän N…… i hans hem mitt inne i urskogen. Här tillbringade jag nu två oförglömliga veckor. Vädret var fortfarande blött och kallt och marken var så vattenfylld som möjligt. Vi gjorde dock åtskilliga utflykter till farmare utomkring bl.a. till en släkting till N…. som kom hit för 20 år sedan utan en cent i fickan. Under den tiden har han fött upp tio barn och har nu en farm om 20 Acres, som denna familj kunde leva på, hade ett någorlunda gott hus, maskiner och kreatur. Vi besökte även en familj som nyss byggt sig en stuga i skogen, där vi inträdde och mottogs av en ung kvinna med vackert utseende och snygg klädd och inbjöd oss att sitta ner och språka medan hon skötte om sin bakning av det raraste vetebröd hon hade för handen.
Fastän endast ett rum var färdigt var det snyggt och ordnat så att även deras 2-årige son som lekte på golvet. Sedan baket var över gingo vi ut och sågo oss omkring. I stallet stodo två stora oxar, en ko kalv och en hop höns. Flera stora höstackar syntes nere i dalen. Här träffade vi husfadern och inbjöds att dricka kaffe med smörgås och caces och maple sirup (lönnsirap).