Resan till släktingar på landet (del 1)

Den 19 till den 21 april 1893

Viggesidans notering: I texten nedan så skrivs Nils Olovs vän som "N........".

Vi känner än så länge inte till hans namn utan håller på att försöka få fram det.

19 april.
Till idag hade vi bestämt att jag skulle fara till släktingar ute på landet, men vilket väder. Det började redan i går afton att snöa och i morse var det en hel fot djupt och snöandet fortsatte hela förmiddagen med blåst och yrväder. Alla spårvagnar hade stoppat så min vän N….. måste hjälpa mig till stationen. Det är på tåget jag nu skriver dessa rader. Tåget avgick klockan halv två och ful vädret rasar alltjämnt. Det är en utmärkt station här i Mineapolis och vagnarna är bekväma, men nog tyckte jag att det var dyrt att betala 2,40 dollar för en resa på två timmar då jag för dessa pengar i Sverige kunnat resa hela dagen. Landet som vi nu genomfar synes vara odlat och välbyggt med vackra villor. Landskapet var till en början lågt och jämnt men förbyttes snart i skog och myrar. Yrvädret fortsatte som förut och vi kommo fram till Mora station halvannan timme försenade. Jag är nu vid stationen men ingen syns till som skulle hämta mig och hade således ingen annan utväg än gå till hotell och ligga över, får se hur det blir i morgon.
 

20 april.
Så hett som det var i det lilla rummet i går afton så frös jag i morse när jag vaknade och när klockan närmade sig 7 steg jag upp, klädde på mig och gick ner. Det fortsatte ännu att snöa och yra på värsta sätt och jag var rådvill och jag tvekade att begära skjuts hos värden ty jag förstår att han ska vara dyrlejd när väderleken är så besvärlig. Men så ville han inte och då var det ingen annan råd än att öva sig i tålamod och vänta. På eftermiddagen slutade att snöa och jag gick ut för att se på staden som platsen dock kallades, den bestod av några handelsbodar, ett hotell, en eller två kyrkor, skola och några andra hus men det var svårt att komma fram ty ingen hade tänkt att skotta snö nu i slutet av april. Jag träffade några svenskar som underrättade mig om vägen till Maple Ridge, och en av dem hade häst lovade att i morgon skjutsa mig dit ifall snön smälte ner något. Jag får således försöka lugna mig till dess. Hu det är så kallt och ingen eld i stowen.

21 april.
Nu på morgonen gjorde jag bekantskap med en ung man som talade svenska. Hans far var kommen från Hälsingland och hade varit här i 30 år. Han var vad man skulle kalla banmästare på järnvägen och gossen var telegrafist vid stationen. Han sade att många av hitkomna svenskar föra ett dåligt liv här.
På hösten går de vanligen till skogen, slita och förtjäna kanske 150 dollar. När våren kommer gå de ner till stationerna och leva upp dessa pengar på salonerna på några veckor tills flottningarna börja då de åter få god förtjänst några veckor för att så dricka upp även det. Sedan bär det av till västern till de stora farmerna i Dakota och Nebraska där de så stanna över hö- och spannmåls skörden och tröskningen. Då de åter tar sig in till någon stad där salonerna snabbt tar hand om deras surt förvärvade slantar och när de helt utblottade i regel inte har någon annan utväg än att börja kretsgången på nytt med slitsamt skogsjobb.