Ankomsten till Minneapolis

Dagarna mellan den 6 och den 18 april 1893

Viggesidans notering: I texten nedan så skrivs Nils Olovs vän som "N........".

Vi känner än så länge inte till hans namn utan håller på att försöka få fram det.

6-18 april.
Åter har en natt, den fjärde på tåget förflutit. Under natten har åtskilliga av sällskapet nått sina bestämmelseorter och stannat där. När jag nu på morgonen såg ut genom kupéfönstret var vi på väg genom en vacker skogstrakt men scenen växla som det gjort mest hela resan. Livet i vagnen ser tämligen familjärt ut nu på morgonen. Här i vårt närmaste säte bor en rysk familj, man hustru och ett 6 månaders barn som hon just ger di under det att mannen samlar ihop deras sängkläder. Längre bort i hörnet är en familj som sägs vara ungersk. En gumma som under hela resan hållit en jämn aga både med sina egna barn och andra, de äro nu sysselsatta med att äta mat som de förstått skaffa sig från båten av det vi åto där.
De flesta är skandinaver, där är en medelålders korpulent fru samt några flickor i färd med att tvätta och kamma sig i linne och snörliv under det att några gummor syssla med sina kaffepannor, som är en verklig nödvändighet för en sådan resa. Vi äro nu inne i Visconsins område, landet är nästan inte odlat. Jorden består mest av sand och synes föga lämpa sig för jordbruk och är på många ställen beväxt med vacker skog som dock verkar vara på väg att skövlas av de många sågverken inne i själva skogen och utefter banan, somliga omgivna av samhällen nästan son städer härpå.
Igenom vilda skogen fortsätter tåget oavbrutet och en mängd bibanor och stationer i alla riktningar åker vi förbi. Vad som förvånar mig är att snön ligger kvar likadant som det i Norrland vanligtvis brukar göra vid denna tid, på något ställe har jag sett hästforor på väg över isarna.
Vi fortsäter oförtrutet genom vildmarken förbi den ena stationen efter den andra med skogskojor och sågverk bredvid. På eftermiddagen kommer vi till en station ”Canton”, där det var några farmer som var oss en glad omväxling. Snart är vi åter inne i skogslandet men det blir så småningom större omväxling, odlade tegar, skogar och sjöar. Längre fram ser vi mera av odlade fält med hö och halmstackar, kullar med lövskog som ännu har mycket av de gula höstlöven på de nakna grenarna. Mot kvällen närma vi oss äntligen målet för vår resa den stora staden Minneapolis, där många av vårt sällskap skulle stanna. Efter det tåget stannat gick jag med folkströmmen över bangården till det stora stationshuset, i övre våningen där vi som ämnade stanna i staden blevo tagna in i ett inre rum som var stort som en ganska stor kyrka i Sverige men alldeles tomt utom ett slags bord lagt på ett par tunnor mitt på golvet samt några bänkar uppstaplade efter ena väggen, och så våra fyra eller 6 tältsängar. Vi voro ganska tacksamma över anordningen men på natten började vi frysa grundligt emedan natten var kall och ingen uppvärmning fanns. Vi vaknade ganska tidigt och stego ur våra bäddar men väntade både länge och väl innan vi kom ut, vi voro nämligen inlåsta. I det yttre rummet var det ett brokigt liv. Män, kvinnor och barn sutto i långa rader över hela det ofantligt stora rummet, somliga i djup sömn andra just uppstigna på sin sanning hårda bädd. En del i färd med att äta frukost, andra skötande sina små och sedan så många som kunde få plats i tvättrummet som fanns i ett annat utrymme. Nu öppnades också ett slags försörjning i ett hörn av rummet där man fick kaffe och bröd så långt det räckte även mjölk och lemonad, men trängseln gjorde det svårt även här. Nu kom också agenten för att dela ut biljetter till de som skulle resa vidare till olika platser och nu blev det ett knuffande och ett bråk innan de som skulle med första tåget hade rest. Det blev en liten lättnad till nästa tåg avgått.
Jag började nu undra huruvida det snart skulle bli min tur, då mitt namn ropades upp och jag fick träffa min vän N………… som inte sett varandra på 29 år.
Det var allt litet underligt att nu träffas och tala om våra olika erfarenheter under denna långa tid. jag blev nu införd i hans trevliga hem där jag tillbringade två hela veckor i den mest storartade gästfrihet. Det som mest förvånade mig att börja med var de bekväma bostäderna och möblerna. Man har ju sagt att de bo i jordkulor här tänkte jag alltid när jag såg att deras hem bestod av kök, matrum, bäddrum och i allmänhet även av ett förmak eller frontrum som det här kallas.
Alla rum är mattbelagda och möblerade vanligen med möbler av ek i olika stil, rummen är alltid uppvärmda av en stor stove. På aftonen den första dagen jag var här voro vi till södra Baptistkyrkan på en fest son församlingen där anordnades för sin lärare pastor Bodien, det var första gången jag var i en amerikansk kyrka, den var inte särskilt stor men med trevliga bänkar i ek med mjuka dynor. I motsats till våra svenska kyrkor med sina klumpiga bänkrader, obekväma och föga inbjudande i sig själva och sedan tunga dörrar stängande ingången till dem för att nu nämna våra fattiga baptistförsamlingar som vanligen ej ha råd med andra bänkar än några brädor lagda på bockar. Här är det nu fest, många predikanter tala kort och gott omväxlande med sång även kör och sedan gingo vi ner i den nedre salen där det bjöds på kaffe, cakes m.m. Söndagen var jag med vännerna N……… i deras kyrka som ej var mindre trevlig och där de verka med mycken nit för Herrens sak ehuru de ej är så särdeles många.

De har nyligen köpt denna kyrka av en amerikansk baptistförsamling och har en ganska stor skuld men de har sin gamla kyrka som de kan sälja och sålunda kunna komma på goda fötter. Söndag hälsade vi på släktingar i staden, på måndag hälsade vi på hos släktingar i staden, arbetare som sades ha det jämförelsevis bra. Vi var bjudna på middag till några vänner Olsson, men var illamående och det blev en plåga att måsta tvinga sig till att äta för att inte förefalla besynnerlig. På aftonen gingo vi åter i kyrkan där det först var predikan och sedan dop och till sist nattvard då även jag fick deltaga. Under dagen blev jag presenterad för några bröder tillhörande församlingen och alla visade sig ytterst vänliga. Vad som här syntes mig synnerligen förträffligt var anordnandet av dopgraven, här var det ej som i svenska kyrkor att kandidaterna måste gå upp på en hög plattform ur vattnet som alltid ser mindre tilltalande ut, utan trappan ner i vattnet gick bakom väggen, så att man ej såg dem annat än i vattnet. Efter dopet var det brödbrytelse.

Måndag var jag ganska krasslig och det fortsatte i flera dagar. I sällskapet med N……… var jag ut och tittade på staden men att kunna beskriva denna stad skulle fordra minst ett års studier. Vi voro flera gånger och sågo det oerhörda affärslivet, de dyrbara byggnaderna och broarna över floden, de många fabrikerna, de ofantliga affärslokalerna där hundratals biträden voro sysselsatta med att expediera denna mängd kunder som där trängdes. Det väckte ens förvåning och beundran och man känner sig främmande för alltsammans. En dag åkte vi ett sällskap ut för att hälsa på hos en gammal bekant som bodde långt ut i andra änden av staden, det var mulet men som det blåste betydligt trodde vi att det ej skulle bli regn, för övrigt var åkdonet med sufflett så vi gåvo oss iväg men det började regna mer och mer. Vi kom i alla fall fram och inbjöds för att dricka kaffe. Under tiden ställdes hästarna ute på gården. Inne sutto vi och pratade om nytt och gammalt när det började hagla och när vi tittade ut hade hästarna blivit skrämda och givet sig ut på gatan.
Ägaren N….. gav sig raskt ut barhuvad, utan överrock och galoscher i den kraftiga hagelskuren med hagel stora som fingerändar som piskade allt och alla. Det gick dock snart över, hästar och vagn återfanns hela och vi kunde sätta oss till ett överdådigt dukat som till en riktig måltid dock voro dessa vänner vad man säger här fattiga men det hindrade ej att de, som de sade, hade överflöd av mat.
På hemvägen fingo vi åter en hagelskur på oss som skrämde hästarna så att de höll på att falla i sken av de stora och hårda hagelkornen.

En dag skjutsade N….. till St. Paul. Vi åkte genom förstäderna och fabriksdistriktet, efter samma gata som spårvagnen går mellan de båda städerna. Mitt emellan städerna är bebyggelsen glesare men när man närmar sig St. Paul blir den åter tätare. Man kan säga att de tu är ett.
När man kommer in i den egentliga affärsstaden liknar den mycket en äldre europeisk stad med små trånga gator och stora höga hus bland vilka Kapitolium naturligtvis intar främsta platsen. Här voro också ett flertal vackra kyrkor bland annat den katolska domkyrkan var den förnämsta, samt Mississippifloden med sina höga stränder och väldiga broar slagna där över.
På hemvägen körde vi en annan väg som förde oss över de höga sandkullarna varpå en del av staden är byggd. En vacker anblick erhuro gatorna ej äro så bekväma och ganska branta. När vi åter kommer inom M-polis område foro vi genom en vacker park som på sommaren skall vara idyllisk med sina små sjöar och lövklädda kullar. Vi sågo också en del farmer som nu är ofantligt dyra då de ligga så nära städerna. Många som köpte land här för 15-20 år sedan ha blivit rika genom att priserna stigit. Avstånden äro stora både på land och i stad. Gatorna är många och långa, tomterna stora och många. Stora parker och många andra öppna platser finns här mångenstädes. Kanske jag nu skall berätta om ett kaffebord som svenskarna här brukar, det är hos Mrs. Hedlund, en vit duk på ett stort bord med stolar för sex personer och flera sorters bröd.