Tågresan

Den 3-5 april 1893

3 april.
Då de ej här som i Sverige ha namnen satta på stationerna kunde jag ej hålla reda på var vi befann oss. I morse när vi vaknade, om man nu kan tala om att vakna från en sömn man ej njutit, resa vi nu genom en del av Amerika och mitt öga spejar girigt ut över de skog och buskklädda backarna avbrutna med små odlade fläckar där jordmånen synes vara stenig och grusblandad. I mitt tycke synes landet fattigt ehuro småstäder och villor vi fara förbi äro ganska vackert byggda. Klockan halv 3 kommo vi till en stad, / St-John/ vid en vik av atlanten med en mängd sågverk och byggd på en hop klippor. Därifrån foro vi genom Maine som efter banan var föga odlad och beväxt med buskar. Att dock landet varit skogsbeväxt kunde man därav att på sina ställen lågo väldigt trädstammar utefter marken. Enligt vårt sätt att bedöma syntes dock jorden mindre fruktbar, men där vi sågo lantgårdar voro de vackert byggda. Jordmånen bestod så vitt jag kunde se av grov lera, röd till färgen.

4 april.
Nu på morgonen när det blev ljust befann vi oss vid en slätt inne i skogen som här såg bättre ut än vi såg i går ehuru även här skogseld och skövling gått hårt fram. På några ställen såg jag röd ekskog som såg stilig ut, här och där sågo vi nybyggen i skogen som synes vara mycket beroende av skogsavverkning. Jag önskar jag kunde gå av tåget för en timma så jag kunde gå in i sån där nybyggd stuga och få mej lite mjölk, som jag nu ej smakat sedan Göteborg. På natten hade det snöat och det var ganska kallt men det oaktat nar hettan i vagnen odräglig på natten. Fram på förmiddagen kom vi ner till mer odlade bygder med större åkerfält, ehuru jorden även här var stenbunden och mycket skogar. Vi sågo flera ganska vackra kyrkor. Vid 2-tiden passerades St Laurenti floden på en mycket lång järnbro och det var ej utan att jag kände mig lite bävande när jag såg den väldiga floden djupt under oss. Vid närmaste fick vi byta tåg och skildes nu från den del av vårt sällskap som reste till de östra staterna. De vagnar vi nu fingo voro verkliga sovvagnar och mycket bekväma jämfört med vad vi haft förut. Vi voro nu på Canadas område och fortsatte nu över ett ganska jämt land som delvis är odlat, men skogsmarken överväger, Hästar kor och får såg här och där ute på ägorna, men ganska mycket snö syns här än. Mot aftonen nådde vi fram till en ganska stor stad ”Ottava” där tåget stod en lång stund men som vi ej hade reda på någon avgångstid vågade vi ej lämna tåget.

5 april.
I natt har jag sovit jämförelsevis utmärkt ehuro jag någon gång vaknat och känt mina arma utgående kotor värka, då jag vände jag mig på en annan sida och somnade om. Vi är nu längre norr i Canada än i går, det är obetydligt med snö men ganska kallt. Månen har lyst vackert hela natten.
Resan går nu genom ett mera skogrikt land än igår, berg och dalar, vattendrag och sjöar omväxla. Efter ett långt stycke obebyggt landskap, vilt och bergigt kom vi fram på morgonen till en större station ”Surbury” , där banan grenar sig, ena vägen till det egentliga Canada och den andra fortsatte vi på, genom en trakt om möjligt ännu mera vild och bergig.
Skogen bestod mest av våra svenska trädslag tillsammans med ek, men skogseld hade nästan överallt förstört den grova skogen så att endast torra stammar står kvar. Jag såg här endast på ett par ställen frisk och vacker skog som dock på ena stället var i färd med att avverkas med en hop kojor och arbetare intill banan. Vi fortsatte genom lika vilda bergiga trakter där man knappt ser någon människoboning utom några enstaka hus omkring stationerna. Vi sågo många småsjöar när vi närmar oss norra stranden av den stora sjön och Huron, dock så nära den att vi kunde se ut över dess yta. De talrika och stora berg som finnas här förmodar jag innehålla mineraler. På ett ställe kunde vi se en stor gruva som bearbetades. I annat fall skulle det vara oförklarligt varför banan fått denna sträckning.
Längre fram vid en station ”Alskina” fingo vi verkligen se några vikar av den väldiga sjön men som just då snöyra rådde kunde vi ej se så mycket av den. Under eftermiddagen kommo vi fram till ett jämnare och skogsbeväxt landskap med några smärre odlingar här och där och nådde så stationen ”Saint Marie”. Över en rysligt lång järnbro gick färden vidare mellan sjöarna Övre sjön och Huron och är så inne i staten ”Michigan”. Här skildes vi från en del av vårt sällskap som gingo på banan till Duluth. Vi fortsatte om en stund genom denna stat. Landet får ett allt jämnare utseende och farmarstugor synes allt oftare. Me snart äro vi på nytt inne i stora skogstrakter där skogen är grov och vacker. Mörkrets inträde berövade oss ytterligare utsikt och betraktelser.