Barndomsminnen från Vigge, åren 1935-1945

(klicka på bilderna för att göra dem större)

Hemsidan om Vigge får mig att minnas. Minnas mina första tio år. Tio år när vi bodde först på Näset och sedan på Vidingsgården.

Näset (1935-1939)

Maj månad 1935 var kall. Agnars Maja på Näset väntade barn. Det fjärde. Tidigare hade Runa, Tage och Ture fötts på Näset. I månadsskiftet  maj/juni åkte Maja till sin syster Olga Westh i Timrå, för att där vänta på att ta sig in till BB i Sundsvall, när värkarna kom. Hon berättade att de gick över isen till Nils Högboms, för att därifrån åka vidare till Sundsvall och Timrå. Den 6 juni var det dags och jag föddes. Eftersom jag hade två bröder, som hette Tage och Ture, skulle jag också ha ett namn på fyra bokstäver och med början på T. Almanackan studerades. Det blev Tyko.

Vår pappa Agnar, var inte född på Näset, men familjen flyttade dit när han var fyra år, alltså 1904.

När jag föddes hade han bott där i 34 år. År 1923 gifte han sig med Syster Maria Persson från Gransjön.

Bilden ovan är en målning av Pastor Falk som föreställer gården på Näset.

Mina minnen från Näset består av korta ögonblicksbilder:

Jag fyller år. Kalle och Sigrid från Jannes kommer och uppvaktar med tårta. Jag ser dem redan uppe vid sommarlagår´n.

En lekatt gömmer sig under lekstugan. Vi står runt omkring och vaktar. När den sticker ut huvudet slår mamma till den med ett vedträ. Hon ångrar sig sedan, då den inte har gjort henne något ont. ”Mamma slog ihjäl kaletten”, berättade jag gärna för omgivningen efteråt.

Jag står i skafferiet och drar separatorn. Det var något jag absolut ville göra, men jag känner att jag får ont i handlederna. När mamma tittar efter har jag fåt senknutor på högra handen.

Till jul önskar jag mig en spark. Jag smyger ut i stallet och där på höbotten ser jag en ny, fin spark och förstår att min önskan ska bli uppfylld. Jag håller tyst om vad jag sett, då jag kände på mig, att pappa skulle bli ledsen om jag avslöjade hans hemlighet.

På julafton kör pappa till skogen för att hämta hem ved. Jag är ängslig att han ska glömma bort att hugga julgran.

Det har blivit mörkt, när hästens pingla äntligen hörs. Jag springer ut på bron och ser hur pappa kommer med vedlasset och en julgran.

Julen 1938. Vi samlas kring radion i köket. Sven Jerring leder dansen kring granen  i radion från Kungsgatan 8 i Stockholm. Vilket under att på Näset i Vigge kunna var delaktig i något, som skedde så långt borta! Farbror Nils med familj firar julafton hos oss. Min kusin Gunnar får mig att smaka på senap.

Det bränner på tungan och det dröjer länge innan jag smakar på senap igen.

Sista minnet från Näset är, när vi sitter i långsläden och ska flytta till Vidings. Det är 1939 och jag har ännu inte fyllt fyra år.

Pappa har blivit arrendator på Vidingsgården.

Vidingsgården (1939-1945)

För en nyfiken fyra-åring var Vidings en fantastisk värld. Alla hus!  Förutom två stora bostadshus fanns tre härbren i rad (se bilden till höger), snickarbod , vedbod, svinstia, lagårdsbygge med bakstuga, sommarlagård, smedja, stall, vagnsbod med mangel på loftet, stor loge med sågverk. Lagården var imponerande. Jag minns, när min mamma och min syster Runa bakade tunnbröd i bakstugan. Den var hopbyggd med lagårdsbyggnaden. När den övriga byggnaden revs, fick bakstugan stå kvar något år. Hur imponerande det var att ”kasa” låg under lagår´n och det var luckor i mockrännorna, där gödseln kunde släppas ner.

Genom portar på båda långsidorna, kunde man köra rakt igenom, när gödseln skulle ut på åkrarna. Höbotten var ett eldorado för alla lekar.

Bilden föreställer Lars G Norberg till vänster och mig själv till höger. Vi står framför Vidingsgården där den gamla "barstuga" syns till vänster och huvudbyggnaden till höger.

Bilderna till höger föreställer ”barstuga” och  ”herrstuga”, dvs det gamla 1600/1700-talshuset, en pampig parstuga som stod i vinkel mot huvudbyggnaden. Huset revs senare och blev bygdegård. Till höger, när man kom in i den stora förstugan, låg vardagsstugan, där vi bodde på somrarna. I det som varit öppen spis, var en järnspis insatt.

Det fanns också en bakugn bakom kokspisen. I golvet fanns en liten lucka, där skurvattnet kunde rinna ut, när de breda, obehandlade golvplankorna skurades.

Till vänster låg helgdagsstugan med handmålade textiltapeter på väggarna och en stor öppen spis. Rakt fram, under trappan, fanns ett stort skafferi. Benämningarna ”Barstuga” och ”herrstuga” tvistar de lärde om. Jag har trott att namnen har varit förvrängningar av vardagsstuga respektive helgdagsstuga, men det kan vara så att ”Barstuga” kommer av ”barn- och kvinnostuga” och ”herrstuga” skulle vara det rum männen vistades i, när de var inomhus.

På övervåningen fanns pigkammare och drängkammare och en stor sal, som vi använde som förvaringsvind. Längst upp fanns tredje vinden. Fönstret ovanför ytterdörrarna var blyinfattat. Där brukade jag skära loss bly för att ha till sänken, när jag metade. Jag försökte ta blyet där det inte märktes så väl. Ett annat blyfönster fanns i snickarboden. Det fick också släppa till en del bly. Man fick ju inte ta så mycket så rutorna ramlade ut. Glaset var handblåst och grönskimrande vackert.

Det var något jag självklart inte kunde uppskatta då. Troligen var det huset från 1600-talet.

Stora huset (se bilden till vänster) renoverades. Vi skulle bo på nedre botten. Övervåningen gjordes i ordning som evakueringsbostad för ägaren, rådman Gustaf Velander med familj.

Vi flyttade in i stora huset på sensommaren 1939. Olivia Viding hade låtit bygga sitt undantagshus 1938, när hon blivit änka. Det var ett gult hus med badrum och WC. Vid besök hos henne fick jag Hoffmans hjärtstyrkande droppar på sockerbit. Hon hade värk i benen och  ville ibland ha hjälp med att  linda dem.

Hon hade svårt att böja sig. Vi kallade henne ”moster” Oliva eller ”moster” Liva. ”Moster” kallades äldre kvinnor, även om man inte var släkt. Undantaget, eller ”föderå”, betydde att hon skulle ha tre liter mjölk per dag, en viss mängd potatis och ved per år. Fläsk till jul och mjöl för bak ingick också. Hon pratade om att när hon var död, skulle det bli auktion efter henne. För det ändamålet fick mamma väva trasmattor, som inte skulle användas. De skulle vara till auktionen.

De gick också på auktionen efter henne, aldrig isärklippta. Olivia Viding ville inte skämmas efter sin död.

Krig

En morgon  i september vaknade vi plötsligt av att en bil kör in på gården och tutar. Mamma rusade upp ur sängen och ropade: Nu är det krig! Det visade sig vara riktigt. Det var länsman som kom med budet. Pappa tillhörde ”Landsstormen” och ryckte in för tjänstgöring. Jag minns ett besök i Ljungaverk hos min faster Krissie. Vi hälsade på pappa, där han gick vakt vid kraftverket. Han hade en gammal uniform med trekantig hatt.

Under kriget kördes kastved i stora mängder från ”Sandsänget”, området på andra sidan bäcken mellan Viggesjön och tjärnen.

Det var spännande att stå i köksfönstret och titta på lastbilarna som kom och gick.

Drivmedlet var gengas. De få personbilar, som var igång under kriget, såg väldigt lustiga ut med en stor kamin bak.

När jag var fem år,1940, drabbades jag av blindtarmsinflammation. Jag minns, att  jag lyftes över från åkskrindan till en taxibil hos Nils Högboms. Nästa minne är från operationsbordet, då jag sövdes med eter. Under vistelsen på lasarettet smittades jag av både  vattkoppor och röda hund.

Jag fick ligga kvar i sex veckor. Vi var många barnpatienter på en stor sal. Föräldrarna fick inte besöka oss. De äldre pojkarna berättade gärna hemska historier från kriget. När jag kom hem som konvalescent, hade jag närmast krigspsykos.

Jag stod i köksfönstret och tittade ut. Vad skulle jag göra om Hitler och hans soldater kom nere vid lon? Varje kväll kl. 19.00 sändes nyheterna från TT. Tråkigt tyckte jag, för då måste man vara alldeles tyst. Jag hade hört att man kunde dö av tarmvred. Därför bad jag till Gud på kvällarna att Hitler skulle få tarmvred och dö. Då skulle kriget ta slut och TT upphöra med sina sändningar. Om kriget tog slut, fanns det ju ingenting att berätta om.

Finska barn

Familjen Velander hade beslutat dra sitt strå till stacken för att hjälpa Finland. På våren 1942 kom fem finska barn till Vigge. Mamma, skulle ta hand om dem, med hjälp av min syster Runa,. Salen, i evakueringslägenheten på övre våningen, inreddes som sovsal med fem sängar. De finska barnen kom till Stöde station med namnlappar runt halsen. Yrjö, syskonen Marianne och Erik och bröderna Pentti och Martti. Än idag kan jag en ramsa, som de lärde mig: Korva, korva, silmi, silmi, nänne, so. Tissi, tissi, nappa, lo. Man pekade på kroppsdelarna, när man rabblade ramsan och började med öronen.

Resten kan räknas ut.

Bilden till vänster föreställer min syster Runa och de finska barnen, de står framför de båda huvudbyggnaderna hos Vidings.

Yrjö, som var äldst, började småskolan tillsammans med mig. Vi hade Anna Höglund som lärarinna. När man började trean togs uppfostran över av Karin Jonsson. Skolan var s.k.  B-etta med tre lärare. Under gymnastiksalen fanns ett rum ämnat för hemkunskap eller skolkök. Det rummet gjordes om till vanligt klassrum. Där började jag mitt tredje läsår 1944. När isarna varken bar eller brast, körde pappa skolskjuts med häst och trilla runt sjön. När sjön var öppen, roddes vi över sjön. På vintern var det bara att traska och gå hela vägen.

Ingen beklagade sig, trots att vi gick sju dagar i veckan. Alla barn i Vigge gick nämligen i

söndagsskola (se bilden till höger) också.

Den hölls i baptistkapellet. Jag började redan när jag var fyra år, då jag följde med min storasyster Runa, som är tolv år äldre än jag.

Det var Karin Jonsson, som var folkskollärare och faster Klara, som hade ansvaret för undervisningen. Till varje söndag skulle en minnesvers läras in.

Det var en skam att inte kunna minnesversen.

Bilden föreställer baptistkapellet till höger och den nya skolan till vänster (det vita huset).

Strax bakom den nya skolan så syns den gamla skolan.

 I bakgrunden syns Viggesjön som vi kunde gå över när det var vinter.

Mamma hade bakat tunnbröd tillsammans med vår kusin Vanja Lundgren , dotter till farbror Abdon, som var kreaturshandlare och slaktare. Pappa och mamma tog trillan någon dag senare, för att fara och handla och köra hem bröd till Vanja i Loböle. De spände fast fotsacken över benen, som skydd mot vind och damm. När de kom till Lotjärn började hästen Pärla att bete sig konstigt. Hon drog mer och mer mot vänster och hela ekipaget välte ute på en åker.

Tömmarna hade åkt ner i hjulet och dragits åt allt hårdare kring navet, så pappa hade inte en chans att hålla Pärla och trillan på vägen. Trillan gick över benen på mamma  och det ena bröts på två ställen. Det blev transport till Sundsvall och lasarettet, där hon fick ligga i sträck och så småningom bli gipsad. Hon blev kvar på sjukhuset i sex veckor och nu var goda råda dyra. Runa var ensam om att sköta familj och lagård och dessutom ta hand om fem finska barn.

Mary Larsson anställdes som hjälp.

Den finska flickan Marianne drabbades av scharlakansfeber, och togs in på epidemin i Sundsvall. När hon blivit frisk skulle hon stanna några dagar hos Velanders i sta´n. Hon blev kvar där, och kom inte tillbaka till Vigge.

Så småningom placerades pojkarna ut hos släktingar till familjen Velander och vi tappade kontakten.

Något år i början på 40-talet fick vi telefon installerad. Vi hade nummer 6 b och ”genomgång” från Nils Högboms, som hade 6a. Det gällde att lyssna på signalerna.  En signal betydde samtal till 6a och två signaler gällde oss.

Helg och vardag

Jularna var självklart en höjdpunkt under året. Vi var alltid många på julafton. Varannan julafton kom Nils med familj till oss och varannan julafton var vi hos dom. Som alla andra dagar skulle korna mjölkas även på julafton. Det gjorde att kvällen blev sen. Julklapparna delades ut först när klockan slagit tio.

Det blev sed att SLU-avdelningen arrangerade julottefärder till Stöde kyrka. På hösten ställde man i ordning stora tjärbloss, sedan man först huggit fetved i skogen. Det var en vacker syn att se alla hästskjutsar komma i en lång rad på julmorgon och köra upp på kyrkbacken. Det som var kvar av blossen, kastades i en hög och blev till en värmande brasa. Jag fick vara med en gång. Vilket år det var, har jag glömt, möjligen julen 1944. Hemfärden från kyrkan, var en tävling om vem som hade bästa hästen och kunde köra snabbast.

På vårarna var det ett äventyr att följa med ut i båten och vittja ryssjorna. Vi fick många fina gäddor och en gång en stor ål. Somrarna var varma, soliga och långa. Jag tillbringade många timmar med metspö ute på en stor sten i tjärnen.

På kvällarna rodde vi drag och det var mycket spännande, när det ryckte till i reven och vi fick upp en abborre eller gädda.

Sommaren 1943 fyllde min syster Runa tjugu år. Vi hade sommargäster, familjen Sterner från Stöde.  Deras döttrar, Ulla och Vera,  hjälpte Runa och mig att plocka smultron till kalaset. Vi lyckades få ihop tjugu liter. Runa fyller år på Sara-dagen, mitt i slåttern. Lägdan ner  mot sjön, var slagen och där lekte vi  ”Sista-paret-ut”. Alla var ivriga att klara sig utan att bli infångade. Hässjorna var bra att gömma sig bakom. Vår kusin Eva hade samma dag kommit hem från sjukhuset efter  en blindtarmsoperation. Hon kunde inte vara med i leken och det grämde henne mycket.

En sommar kastade Kalle i Jannes och jag in all ved, både hos dom och hos oss. Kalles storebror Sigurd erbjöd oss fem kronor var, som lön och samma summa betalade pappa ut, när vi var färdiga. Vi kände oss stolta och rika.

SLU-kurser (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund)

Under krigsåren hade Loböle-Vigge SLU-avdelning stor verksamhet. Många möten hölls i Herrstuga. Hos oss hade man också kurser i köksväxtodling och linberedning. På en åker efter vägen till Hådéns, såddes linet. Det  hade vackra, blå blommor och skördades när det satt frö. Plantorna rycktes upp och bands i kärvar. Linet rötades i tjärnen, utanför tvättbryggan, nere vid smedjan. Det fanns en stor motordriven schäkt vid sågen. Där bröts linstjälkarnas skal av.

Sedan häcklades linet i Barstuga och spanns så småningom till garn på spinnrockarna. Under vintern vävde mamma lakan av lingarnet. När det blev vår, las  lakanen  ut på snön, för att blekas. Alla dessa aktiviteter upplevde jag som ett stort äventyr och njöt av att det var liv och rörelse på gården. 

Långt senare, när jag hade min första tjänst som lärare, skulle jag undervisa i Hembygdskunskap. I läroboken beskrevs linodling ingående. Det var något jag hade varit med om och jag kunde ge en levande beskrivning av det jag upplevt, som barn. Bondesamhället var en realitet och fanns med i undervisningen så sent som på 60-talet.

Gårdssysslor

Vår morfar, Janne Persson från Gransjön, hade flyttat till oss i början av 40-talet. Han hjälpte till med arbetet på gården. Att ”stänga haga” tillhörde hans uppgifter. Han ”stängde haga” på det gamla sättet. Jag kommer ihåg, hur jag fick hjälpa honom att ta späda granar, dela på dom och sen sveda dem över eld så de blev mjuka och böjliga. De användes som band att lägga störarna på. Senare användes höbuntsträng i stället. Han laddade också en mila på mon, i närheten av båtlänningen mitt emot udden hos Nils Högboms. När vi kom från skolan passade vi på att besöka morfar vid milan, där han också byggt en enkel koja.

Det syntes länge där milan hade stått och något år senare växte det smultron på kolbotten, men då hade morfar dött i cancer, eller ”kräfta”, som det hette på den tiden.

En sommar skulle det stora taket på lon läggas om med spån. Jag fick hjälpa till att lägga ut spånen, och kände mig mycket betydelsefull. Varje höst tog vi björkris, som sedan bands till kvastar. Barsstuga var lämplig lokal för sånt arbete.

Flytten

Kriget tog slut 1945 och samma år flyttade vi till Ede i Viskan. På våren flyttade vi med korna till Vidingsboan, mellan Nils Högboms och Helmer Widmarks. Runa tjänstgjorde som bopiga. Jag bodde där med henne och kan fortfarande komma ihåg hur det  luktade i den svala mjölkkammaren. Det blev en lång, solig och rolig sommar med mycket bad och lek hos Widmarks. På deras loge hade SLU samma sommar en revyföreställning. Det var naturligtvis en intressant händelse för en 10-åring. Tidigare hade söndagskolans julfester varit det enda, som jag upplevt i underhållningsväg. Stormötena i baptistkapellet tillhörde ju förstås också nöjena. Då kunde man köpa sockerdricka och smörgåsar gjorda på ”thékaka”.

Sommaren 1945 avslutades med att vi gick med korna från Vigge till Ede, dit vi flyttade. Runa ledde skällkon Blenda. De andra korna kom i en lång rad efter. Sist i raden kom jag på cykel, för att se till att ingen ko dröjde sig kvar.

I och med att vi flyttade till Ede, började en ny period i mitt liv.

Jag såg fram emot att få kortare väg till skolan, men gruvade mig för att få nya klasskamrater.

Anviken i maj 2003.

Tyko Högbom

E-postl: klenoden.hogbom@telia.com

Källa:

Bilderna på den så kallade "Barstuga" är hämtad från Länsmuséet Västernorrland.