|
Vackert väder Pappa var uppe vid bussen för att möta. Vi småungar stod i lagårdssvalen med återhållen andedräkt och kikade mellan springorna på troppen som marscherade förbi, endast någon meter från vårt gömställe. Pappa och farbrorn gick först. Vi hörde vad de pratade om och vi tyckte pappa var ofattbart modig som vågade prata med det fina folket från stan. Det var en hisnande och spännande fläkt från stora världen som drog förbi utanför lagårdsväggen. När troppen kommit fram till vinterkökets trappa och mamma tagit emot i vitt och nystruket förkläde, kunde vi ge efter för den återhållna spänningen: -Han har samma kostym på sej, farbrorn, som han hade i fjol! -Tänk att pappa törs! Prata med dom som kom från stan! Och va fint han pratar! -Det där gammeltanten som dom har med sej - är det piga deres?
Herrskapet från stan var musikhandlare. Varje ny sommar fick vi småpojkar ett rött och blankt munspel i en röd ask med silverslantar på. Och varje ny sommar var musikhandlaren besviken över utebliven skörd från sin sådd på musikens åkerfält. Inte den enklaste melodi, inte ens GUBBEN NOAK kunde vi glädja honom med. Sådden hade fallit på hälleberget - eller med andra ord - i vår byxficka. Vår musikupplevelse utgjordes av några minuters intensivt blåsande och flåsande de första dagarna. Så hamnade munspelet i byxfickan, den fina asken gick sönder, modd och skräp satte igen stämmorna. Då fanns det bara en sak att göra: Bända loss de försilvrade sidostyckena så att man kunde komma åt metalltungorna och rensa bort skräpet! Men alltid var det någon eländig stämma som gav sej till att peka rakt ut i vädret och hur man än tryckte och bände ville den inte återvända till sin plats. Ju mer man försökte trycka ner den, ju envisare spretade den ut - och rätt som det var smällde den tvärt av. Och inte bara den, utan också grannarna till höger och vänster. Efter några dagars teknisk behandling var munspelet förstört och gömdes i något skrymsle - och glömdes. Nej, inte glömdes! Nej, det spökade i sin gömma. Efter någon vecka kom musikhandlaren med sin försynta fråga: -Tyckte du inte om munspelet? Ja, men då tycker jag att du ska hämta det så får jag höra vad du lärt dej! Någon liten melodi bör du väl kunna vid det här laget. Pojkarna i gården på andra sidan sjön fick var sitt munspel på samma gång som du, och dom spelar så det står härliga till!
För ett blankt munspels skull beträddes lögnens slippriga stigar. Fast man var hårt fostrad till att alltid hålla sig till sanningen måste man, så liten man var, svänga till en lögn: -Jo, jag tycker att munspelet var väldigt fint! Men jag har tappat det. Jag hade det i byxfickan en kväll när jag skulle jaga hem korna. Och så när jag skulle hoppa över ett dike… Det var troligtvis då som… Och fast jag leta så länge så kunde jag inte hitta det. -Ja, det var ju lessamt. Men då ska jag hämta ett nytt munspel åt dej som du ska få!
Och så fick man skämmas. För att man inte ens hade lärt sig GUBBEN NOAK. För att man hade förstört munspelet. För att man ljugit och narrats. Och tack vare att man narrats fick man ett nytt munspel, större och finare än det första. Det kändes inte bra. Tänk om mamma eller pappa fick veta… Var det nu som min själs moraliska defekter grundlades? Var det för ett blankt munspels skull som jag halkade in på lögnens bekväma men farliga banor? En varning till alla välmenande musikhandlare: Ge aldrig ett munspel till en pojke som inte har intresse eller sinne för musik!
Men sommaren hade andra uppgifter och utmaningar än munspelsbekymmer. Det fanns en vedtrave utanför lagårdsknuten, stor som en av Egyptens pyramider. Den skulle kastas in och travas upp inne i vedboden. Det fanns ett morotsland med tistel och kvickrot med ynkligt små morotsplantor under ogräset. Nedanför gården lockade den hemlighetsfulla sjön med sina grund och täta vassar, där det fanns glupska gäddor och stora abborrar, på kilot eller mer! Men fiske betraktades mer som nöje och dagdriveri, trots att fisken från sjön utgjorde basen i kosthållet. Nu var det endast sommargästerna som kunde ge sig ut på sjön på blanka vardagen. Men då högg ju i allmänhet inte fisken, så deras frihet var egentligen inte så mycket värd. Vi fick ge oss ut på sjön när det blev kväll - eller när det regnade. Det var inte rådligt för en liten linlugg att olovandes smita iväg från morotslandet eller vedhögen. Storebror Bengt, som med fullmakt av pappa var bas för gårdens unga arbetsstyrka, var hård och obeveklig.
Efter det att vedhögen och morotslandet var avklarade var det dags för slåttern. Även om vi småungar inte kunde vara till särskilt stor nytta, så skulle vi ändå vara med ute på lägdarna. Räfsa. Räfsa. Räfsa. Och sedan trampa hölass och plågas i trånga lador. Det som för en oinvigd betraktare kunde uppfattas som lantlig idyll, var för oss bondungar svett och damm, hetta, näsblod, kvalm och - getingar.
Men så var det regndagarna! Dagsregns-dagarna, när man vaknade av att det smattrade på spåntaket, där vi sov i en avbalkning på vagnsboden. Dessa regndagsdagar, när vattnet strömmade nedför gårdsvägen och med litet hjälp förenades i floder och åar och som man kunde ge namn från världsgeografin: Mississippi, Volga, Granån, Lilltjärnsbäcken… En sådan regndag fick vi ge oss ut på sjön för att ro drag. Regnet bildade stråk och vägar på sjön, och där stråken korsades stod storgäddorna. Vi tänkte i alla fall att det förhöll sig på det sättet. Bladvassen lyste vit i regnet när blåsten fick ett infall och kom körande efter stränderna för att bråka med vassruggarna.
Det var en sådan här dag, en dagsregnsdag, som KULTUREN kom in i vårt sommarkök, som av någon anledning kallades BRYGGSTUGAN, men som rätteligen borde kallas BAGARSTUGAN. Kulturen trädde in i vår vardagsvärld i form av en ny och skinande studentmössa. Vad studenten hette som bar den här mössan på sitt stolta huvud kan göra detsamma. Jag tror att han fullgjort sin livsgärning vid det här laget och om den som gjort det finns ingenting annat än gott att säga.
Han var alltså nykläckt student och hade kommit ut till landet för att låta sig beundras och gratuleras av sina bekanta, musikhandlarfamiljen. Studentmössan lyste som en sol över gården nu i gråvädret, som en ersättning för den som gömde sig bakom regnmolnen.
Så kommer hela flocken in genom dörren. Vi hade sett dem traska omkring en god stund ute på gården under sina paraplyer. Eftersom den lätt slagrörde musikhandlaren ovillkorligen ville plocka mask i regnet och döttrarna envist försökte hindra honom i detta uppsåt, kunde man ana en viss misstämning i den familjära gemenskapen. Kanske var det för att avleda intresset från maskplockningen som döttrarna beslöt att avlägga ett besök. Kanske de kom in bara för att få glänsa med sin student. Frågan är öppen och obesvarad. Först kommer de beskäftiga döttrarna. Efter dem den blyg-stolte studenten. Sist kommer den misslynte musikhandlaren med sin tomma maskburk, som dock en av döttrarna ställer ut i farstun. De stiger rakt in i den lantliga idyllen: en barnrik småbondefamilj som just avslutat sitt middagsmål och unnar sig några minuters extra middagsvila eftersom det regnar - och det finns arbetskläder som behöver torka. Sedan tidigt på morgonen brinner en brasa i bakugnen. Mamma har väntat i veckor på att kunna baka, men det har varit alltför torrt för att man skulle våga elda. Men idag är det ingen risk för gnistor på spåntaken. Man kan ana vad den unge studenten ser och tänker: Rustik miljö! Ursprungligt. Primitivt. Elden som flammar i den stora ugnen. Den klibbiga flugfångaren som hänger ner från taket i en spiral åtbörd. De breda vitlimmade takbräderna. Det stora slagbordet med högar av potatisskal och matrester, udda tallrikar och bestick. En skock linhåriga ungar i urväxta kläder. Truliga tonårspojkar som trängs framför brasan i de mest otroliga kroppsställningar. Förutom gårdens egen unga besättning kan man ana inslag från granngårdens mer rödlätta ras. Han ser husbonden själv: En hårt arbetande småbonde med rallarmustasch och stenbrytarnävar. Han ser husmodern vid bordsändan, och som trots röran omkring sig utstrålar lugn och värdighet i sitt stora vita förkläde. Studenten antecknar i sitt minne: Bondfamilj - väldig brasa i ugnen - flugfångare i taket - döda flugor - levande flugor - breda takbräder - gloende småungar - en flock tonårspojkar med odygden lysande i ögonen… Hur länge kom den minnesbilden att följa honom? Bar han den bilden med sig till Afrika när han stod framför sin församling i bambukyrkan - eller vad nu kyrkan var byggd av… Hade han den bilden med sig när han la sig tillrätta för den sista långa resan? Vi vet inte. Men det som han säkerligen minns, det var vad som nu hände!
Han hör husbonden ryta, han ser de halvstora pojkarna samla ihop sina utspridda kroppsdelar och tränga ihop sig på bänken framför bakugnen. Några stolar blir lediga och mamma ordnar plats för de besökande intill fönstret mot gården. Man pratar om ditt och datt. Om vädret, om slåttern, om skördeutsikter. Och om fisket. Så småningom kommer man in på kulturella ämnen, man pratar om sång och musik, om böcker, författare. Och varken mamma eller pappa är så bortkomna när det gäller! Mamma snappar upp det mesta som sänds i radion och trots att hon tror sig veta att teater är någonting onödigt, till och med syndigt, så är hon radioteaterns mest hängivna lyssnare.
Med ena handen bakom örat och med disktrasan i den andra, som en avvärjande och ursäktande gest mot omgivningen, kryper hon tätt intill högtalaren. Hennes inlevelse och fantasi fyller ut de repliker som hon går miste om i vardagsbruset omkring henne. Pappa har hört den svarta världsstjärnan Marian Anderson! Två gånger har hon haft konsert inne i stan. Vi varje tillfälle har han offrat två arbetsdagar för att få höra Marian Anderson sjunga AVE MARIA! Han säger: -Det finns dom som bor i stan. Men som ändå inte har gått och hört Marian Anderson! Den yngre av döttrarna blinkar nervöst. En replik hänger i luften, men jag tror inte att den blir utsagd: -Jag ska säja dej min gubbe lilla, att det finns andra än Marian Anderson som ger konserter i stan!
Nu när samtalet slagit in på litteraturens och kulturens vägar vill musikhandlardöttrarna lämna ett bidrag genom sin gäst: -Vi vet att du läser dikter! Du kan ju så mycket utantill. Och du läser ju så bra. Vill du inte läsa någonting för oss! Här och nu. Framför brasan och allting. Det är ju en så fin stämning. Snälla du. Det vore så fint! Vilka dunkla drifter är det som kan få en vanligtvis normal, blyg och sund person att resa sig i en folksamling och läsa lyrik - överhuvudtaget - och i synnerhet i ett rörigt bondkök, fullt av småungar och ohängda tonårspojkar och en bonde med rallarmustasch och stenbrytarnävar? En spärrmekanism sätts ur funktion. Tillfällig sinnesförvirring. Kanske var det på det sättet att studenten kände sig stå i tacksamhetsskuld till musikhandlardöttrarna. Han var deras gäst. Det krävdes att han gav någonting tillbaka. Eller också behärskades han av någon fånig och förvänd stolthet över att han kunde en massa dikter utantill. Var det detta som fick honom att tappa huvudet? Eller drevs han av en äkta känsla för poesin, för diktens och diktarens genius? Ville han förmedla den sanna diktens ande, kraft, budskap? Alltnog. Blek och allvarlig reser han sig. Musikhandlardöttrarna ser på honom med stolthet. Förväntan. Blickar ut över rummet, ser triumferande på oss obildade bondebarn: NU! NU! Nu ska ni få höra någonting stort! Mamma sitter innesluten i sin varma värdighet. Pappa outgrundlig bakom nerfällda ögonbryn. Vi småungar sitter på golvet och ser den vita studentmössan höja sig mot taket. Men borta från ungsbänken, där buspojkarna trängt ihop sig, hördes ett oroväckande fniss. Det var risk för att ett högtryck höll på att utvecklas där i vrån. Pappa skickar en barsk blick bort mot ungsbänken. Syndarens öron blir röda som tomater. Envist stirrar han på en träknagg i golvet.
Studenten började: -Jag ska be att få läsa en dikt av Gustaf Fröding. Jag ska be att få läsa dikten VACKERT VÄDER. Alltså: VACKERT VÄDER av Gustaf Fröding. Och så började han skandera. Med framhävande av det frödingska versmåttet, alldeles som han lärt sig av gymnasiets svensklärare. Gällt och entonigt, utan förståelse för diktens själ och budskap, summo Värmelns holmar fram i den oändligt vackra sommardagen. Hagas gälla vällingklocka ringde envist. Den gamle frusne soldaten stod som han skulle vid sin stuga. Låg nu betoningen på det besynnerliga soldatnamnet på den första stavelsen? Eller möjligen på den andra… Bäst att variera. Första gången Hurrá. Andra gången Húrra…
Allt gick som det skulle fram till dess att TIO VITA FRÖKENHATTAR plötsligt döko upp i vassen. Då var det någonting som brast där borta på spisbänken. Den äldste i högen råkade titta upp och tyckte att det ryckte litet i pappas mustasch. Det behövdes inte mer. Det hördes ett kvävt men våldsamt frustande. På alla fyra störtade syndaren mot dörren, som lyckligtvis öppnades utåt mot farstun och saknade lås. Den hölls stäng d av en fjäder i dörrposten. Tystnaden blev bedövande. Rummet lufttomt. Musikhandlardöttrarna satt med stela ansikten. Vi småungar under bordet kröp närmare varandra.
Det dröjde en stund innan studenten återfann sina tio vita frökenhattar och kunde ro flocken i land. Men på bänken i spisvrån förstärktes och förtätades högtrycket. Den rödhårige grannpojken blev en tryckkokare som hotade att explodera vilket ögonblick som helst. Det var endast respekten för husbondens blick och nävar som höll honom på plats. Men när ALICE gällt och känslolöst öste vatten på den stackars skalden gick det inte längre. Han tyckte sig höra ett ljud från sin kamrat, höjde blicken en aning, men ändå så mycket att deras blickar kom att mötas. Tryck-kokaren exploderade. Det började med ett väsande som övergick i en knall, ett våldsamt frustande och en halvkvävd snyftning. Bägge busarna störtade mot dörren, undvek smidigt den fot från pappa som skulle ha gett dem raketskjuts ut i farstun och tumlade ut genom dörren, som lydigt slog igen efter dem. Nu var tystnaden kompakt. Inte ens flugorna surrade. Änglar tassade fram och tillbaka. Mamma grät stilla bakom sitt förkläde. Vi småungar trängde ihop oss ännu mer, rädda och olyckliga. Vi hade velat smita ut vi med, om vi bara kunnat och vågat. Pappa harklade sig och sa: -Ja! Man får väl förstå dom. Dom är ju som dom är…
Studenten svalde några gånger. Återtog så sitt skanderande och nådde så slutraden i dikten. Skalden faller på knä i båten och utropar sitt smärtsamma: ÄVEN DU - ÄVEN DU - ALICE! Föreställningen var över. Studenten bugade stelt mot värdfolket och gick ut. Stela och förnärmade följde musikhandlardöttrarna honom ut genom dörren och gick sedan raka vägen hem till sitt. Musikhandlaren själv, som mest hela tiden funderat på sitt maskplockande, märkte efter en stund att hans sällskap lämnat lokalen, tog rätt på sitt paraply och sin hatt och sa sitt vanliga: -Det blåser fiskvind idag! I dag nappar nog storabborrarna. Jag ska passa på och plocka lite mask… Han återfann sin tomma maskburk ute i farstun och gick ut i vätan. Här fick han vara ifred en god stund och plockade flitigt med sina vita, stela fingrar, men fick snart konkurrens av hönsflocken som den ansvarsfulle tuppen kommenderat ut på eftermiddagsproviantering. Döttrarna höll sig osynliga inomhus. Studenten travade landsvägen västerut. Han gick och gick. Mössan hade han fått lov att stoppa under regnrocken. Regnet slog mot hans heta panna. Han gick med en bitterljuv känsla av att kulturen måste lida. När han äntligen vände hade han fattat ett livsavgörande beslut: -Han skulle bli präst! Han skulle läsa teologi. Bli missionär. Gå ut till de svarta i Afrika.
Han var lugn och samlad till sinnes, nästan lite upprymd när han kom tillbaka till sitt värdfolk. Hans uppträdande väckte förundran. De hade väntat att han skulle känna sig ledsen och nedstämd efter vad som hänt under eftermiddagen. Nu kom han tillbaka med beslutsamhetens friska hy på sina regnvåta kinder och trosglöden lysande i ögonen.
I bagarstugan återgick väl allt så småningom till den normala vardagen. Pappa återfann pojkflocken i avbalkningen på vagnsboden och kommenderade dem obönhörligt ut till morotslandet: -Och det säger jag på skarpen att ni inte understår er att komma in förrän hela landet är rensat! Mamma torkade tårarna på sitt vita förkläde och började ordna med baktråget och ugnen. Storasyster röjde av matbordet och fick som vanligt ställa sig vid diskbänken. Och vi småungar - vad gjorde vi? Kanske någon av oss fick hjälpa mamma att grädda bröd. Kanske någon fick ge sig iväg för att hämta korna. Kanske någon passade på att gömma sig i något skrymsle med en bok. Kanske var det någon som smet iväg ut på sjön.
Jag minns inte. Men sommaren försvann. Den sommaren. Och många, många andra somrar. Och nu är det väl endast jag som minns den här dagen, den här regndagen och studentmössan som lyste ute på gården och Fröding och elden i bakugnen och ångande arbetskläder.
Men vem vet - kanske någon svart man i Afrika också har hört talas om den här dagen när det regnade över den mellannorrländska skogsbygden, en dag i juli när trettiotalet saktade mognade mot skörd.
|