Skogsköpet

De möttes på avtalad tid och plats, Hinriksson och Svanström: Nybodarna klockan nio.
Cyklarna ställde de under storgranen vid kokhuset. Här slutade vägen och nu var det fotvandring som gällde.
Den äldre av männen, Hinriksson, en lång och gnällig småbonde från grannbyn, grenslade en högramad RAMBLER. Den andre, Svanström, en kortvuxen och stadig bit med keps, trampade en rätt ny MONARK med ballongringar.

Man kan lätt missta sig på en sån här halvfet typ. Man kan tro att en rundlagd kropp skulle vara bekväm av sig och vilja undvika fysiska ansträngningar. Men hur man kan bedra sig!
När en sån är kropp väl kommer igång visar det sig att den har såväl uthållighet som rörlighet. Och om denna kropp drivs av ett aldrig sinande energiflöde kan den prestera det mest otroliga.
När det magra och tillsynes vältränade exemplaret av människa känner behov av att ta igen sig för fem minuters vila, har den rundnätte medvandraren just kommit upp i arbetstemperatur. Det var exakt vad som hände här. Den långe, magre bonden hade cyklat knappt mer än en mil och han föreslog att det skulle ta igen sig en stund. Den andre rättade till sin keps och sa:
-Nej, jag tycker att vi går direkt! Medan vi har värmen i kroppen.

Och visst hade han värmt upp! Hans dag hade börjat klockan fyra. Då var han i svinhuset och tog emot en kull smågrisar. Klockan sex var han klar att ge sig av. Då hade han gett hustrun, pojkarna och drängen arbetsorder för dagen. Det var vissa bekymmer med efterlydnaden. Hustrun befattade sig inte gärna med utesysslorna. Hon ansåg att det fanns tillräckligt för henne att göra inomhus. Drängen Gösta var en smula bekväm av sig och aktade sig noga för överansträngning. Pojkarna däremot var energiska och gnällde som harhundar i koppel. De var endast i tolv-trettonårsåldern, men de hade fått lära sig att det liv de fötts till inte var någon lek:
Mocka, rykta, vakta smågrisar och modersuggor. Och när pappa kom hem fordrade han rapport. Det dög inte att gå och dra benen efter sig.

Klockan sex hade han alltså trampat igång. Nu, tre timmar senare, hade han avverkat drygt fyra mil på en grusig och backig landsväg.
-Men en kopp kaffe och en smörgås kan vi väl ta, sa Hinriksson och började snöra upp sin ryggsäck.
-Nej, vi går direkt, sa kepsmannen. Det är farligt att bli kall.
Den andre knöt misslynt ihop sin ryggsäck och slängde den på ryggen.
-Ja, vi går väl då, sa han.

Hinriksson, som var på hemmaplan, var vägvisare. Den första kilometern följde de den breda vintervägen söderut, mot ån, men tog sedan av mot väster, på alltmer obanade stigar.
Efter en timmes vandring stannade vägvisaren vid en skifteslinje, krängde av sig ryggsäcken och sa:
-Ja, nu är vi framme! Nu är vi inne på skogskiftet. Det här är östra lininga. ( rågången )
Skiftet är hundra meter brett och har samma bredd hela vägen. I går gick jag nerifrån byn och vände härnere i backen. Härifrån och söderut, mot GAVELN, lär det vara oavverkat. Från byn och fram hit är det mesta avverkat. Så jag hade tänkt att vi skulle börja här och gå söderut.
Men nu ska vi i alla fall ha en kopp kaffe och en smörgås. Sätt dej!
-Nja, jag tror inte det. Jag ska bara titta lite…

Svanström försvann bakom ett granrissnår. Hinriksson tänkte att kamraten drog sig avsides för att ”uträtta sina behover”, och började lugnt plocka fram termos och smörgåsar ur ryggsäcken. Han hade tagit med sig en extra kopp som han inbjudande placerade på en stubbe.
Han väntade. Fem minuter. Tio minuter.
-Det var värst vad Svanström var hård i magan! flinade han.
Men nu fick det i alla fall vara nog!
-Ohoj! ropade han bortåt snåret där han förmodade att kamraten satt och tryckte. Nyp av nu och kom och få dej en kopp kaffe!
Men Svanström syntes inte till.
-Nå, jag tar mej väl en smörgås så länge, bestämde Hinriksson. Och en kopp kaffe. Han kommer väl fram då han känner kaffelukten.
Så ropade han litet högre bort mot snåret:
-Hallå! Jag har slagit i en kopp kaffe åt dej!
Besynnerligt att inte karln kom…

Ur en av ryggsäckens ytterfickor drog han försiktigt fram en flaska som han fyllt från literbuteljen, som var inlåst hemma i chiffonjen. Det var affärer på gång och då var det brukligt med en liten pärla. För att göra det riktigt högtidligt hade han också tagit med sig ett par glas från schatullet som ha fått på femtioårsdagen. Omsorgsfullt hade han lindat in glasen i en linneduk och stoppat in dem i en tom sockerbitskartong. Nu skulle Svanström får sig en rejäl överraskning. Nu skulle han få se vad slags seder man hade här uppe i vildmarken! Det här hade han nog inte väntat sig.
Han ställde glasen på en slät berghäll. Plopp, plopp, plopp, lät det när han försiktigt fyllde glasen från fickflaskan. Han böjde sig ner och kontrollerade att nivån var lika.
-He, he, he, skrockade han. Nu kunde Svanström få komma! Men vart hade karln tagit vägen? Jag kan ju inte låta kaffekoppen stå och kallna, fortsatte han sitt muttrande.
-Hallå! ropade han ännu högre bort mot snåret. Har du fått skitkramp! Kom hit så får du kaffe!
Hinriksson satte ner kaffekoppen och gick försiktigt fram mot snåret där han sett kamraten försvinna. Men där fanns ingen Svanström, varken skitande, levande eller död. Besynnerligt!
Han började faktiskt känna sig lite olustig. Han ropade igen:
-Hallååå…
Lyssnade. Inte ett ljud. Han kupade handflatorna och blåste en lång, dov signal. Lyssnade igen. Inte ett knäpp. Det enda som hördes var suset i trädkronorna och det avlägsna bruset från ån. Vart hade karln tagit vägen!

Han kunde tänka sig att Svanström var ovan att gå i skogen, eftersom han kom nerifrån bondbygden. Men ändå! Att villa bort sig bara man går någon meter in i skogen för att lösa byxorna – det var väl ändå höjden! Karln kunde väl inte vara alldeles tom i skallen. Den dummaste ko har ju reda på väderstrecken. Och hur kan folk gå vilse i skogen? Norr är ju alltid norr, hur man än snor sig. Och här fanns ju rågången, liningen, att hålla sig till, någorlunda tydligt markerad med rödfärg.
Va skulle han nu ta sig till?
Ja, han var ju tvungen att först och främst plocka ihop kaffegrejorna och ge sig iväg för att söka. Men hur skulle han göra med glasen som han hällt upp?
-Ja, jag tar mitt i alla fall jag, bestämde han, och tömde sitt glas i den halvfyllda kaffekoppen.

Han svalde kasken i ett par klunkar med ett överdrivet grimaserande. Innehållet i kamratens glas hällde han försiktigt tillbaka i fickflaskan. Sådärja! In med allting i ryggsäcken och iväg för att leta rätt på Svanström.
-Fördömdat, muttrade han. Fan att jag inte satte grimma på´n. En Tunabonde kan man inte släppa lös i skogen.

Han började gå i den riktning som Svanström försvunnit. Han ropade. Visslade. Lyssnade.
Inte ett ljud. Va skulle han ta sig till?
Skulle han nu vara tvingad ränna skogen runt för att ta rätt på kamraten? Dagen var förstörd. Och i morgon skulle skogsskiftet säljas. De hade bara den här dagen på sig för att göra en uppskattning av skogen. Men hur som helst – han kunde inte lämna karln kvar i skogen. Han har tvungen att försöka leta rätt på honom.

Och i morgon skulle – som sagt – skogsskiftet säljas. Exekutivt. Hinriksson hade på underliga vägar fått veta vad som var på gång. Skiftet ägdes av ett sterbhus. Sterbhusförvaltaren hade försummat att betala ”utskylderna”. Det fanns en inteckning på fastigheten, och den ville nu fogden ha inlöst. Änkan visste naturligtvis ingenting om hypotek, inteckningar och skatter. Godemannen som kommunen tillsatt, en utlevad och rundmagad banvakt, lika lite.
Direktören på lokalbanken visste desto mer, men höll tyst. Han hade endast låtit meddela sin bror, hovrättspresidenten, att om denne ville lösa en inteckning på tiotusen så kunde han komma över ett fint skogskifte. Banken hade gjort en taxering av virkesförrådet och bedömt, att det mer än väl fanns täckning för det intecknade beloppet.
Brodern, lagmannen, hade en märklig hobby: runt om i socknarna förvärvade han skogskiften,
hemman och hemmansgårdar som han rev och ödelade.
Och om nu brodern, bankdirektören, fick en fullmakt kunde affären ordnas. Tyst och smidigt. Som vanligt. Fogden skulle bli nöjd när han fick sina pengar. Änkan skulle också bli glad när hon nu slapp bråk och bekymmer för detta eländiga skogskifte.

Om nu inte den här nyfikne Hinriksson hade lyckats nosa upp vad som var på gång! Och han greps av en svindlande tanke. JAG! Kanske någon fler än den här lagvrängarn från stan kunde vara med i leken!
Tanken var lockande. Men i dessa tider! När det knappast gick att sälja en pinne. Tiotusen var mycket pengar. Han inventerade sina möjligheter. Nej, det var nog ingenting att tänka på. Visserligen hade han ett par, tre tusen på banken – arvet som hustrun haft med sig – och hemmanet var skuldfritt. Tja, hemman och hemman! Jo, han kallades hemmansägare. Men det var också allt. Skogen var avstyckad. Trettio hektar var allt som återstod. Räckte nätt och jämt till årsveden. Så det var inte mycket att komma till banken med för att låna pengar på.
Och dessutom! Banken skulle naturligtvis ha reda på vad han skulle använda pengarna till. Och då var det klippt. Nej, det här fick han allt slå ur hågen.

Och dessa dåliga tider! Hela föregående vinter hade han och pojkarna slitit på en avverkning i grannsocknen, på Malstabodarna. Pojkarna, Petter och Anders hade huggit och han hade kört.
Deras gemensamma vinterförtjänst var trehundra kronor. Maten – fläsk och mjöl och mjölk och pärer – tog man med hemifrån. Och om dom skulle ha köpt maten! Då hade det inte blivit många kronor över för en hel vinters slit.
Men tanke på hur smått det var med pengar, och hur svårt det var med arbete och förtjänster, så var det helt omöjligt att sätta sig i skuld för tiotusen. Omöjligt. Otänkbart.
Han kunde ändå inte helt släppa tanken på affären. Det skulle kännas fint att få höra:

-Jaså du Hinriksson! Det var du som köpte Bergsvedjan. Du är nog inte så bet du!
Och att kunna svara:
-Ja, jag gjorde det. Liksom.

Han var tänd. Men ensam vågade han inte. Och kunde inte heller. Var det tänkbart att han skulle kunna hitta en kompanjon? Han tänkte efter? I hembyn? Nej, där var det ingen som räckte till. Och hur var det i grannbyn? Jo, där fanns väl åtminstone en som hade resurser. Men den snålkraken som satt på storhemmanet där var nog inte intresserad av att riskera någonting på skogsaffärer. Och grannen därnäst? En våldsam arbetsmänniska visserligen, men hårt skuldsatt och utan affärstalanger i övrigt. Ingenting att tänka på.

Då slog det honom: Svanström!
Att han inte kommit att tänka på honom tidigare! Svanström var mannen. Det var Svanström som drivit avverkningen vid Malstabodarna. Han var bevisligen en rivande karl. Han hade gjort det som ingen annan vågat: Köpt rotposten. Tjugutusen träd. Trettio huggare och tio hästkörare hade gnagt ut virkesposten under vintern. Svanström hade betalat rotköp och avverkningskostnader. Och fått en slant över. Hur mycket var det naturligtvis ingen som visste. Men i lite skrytsam blygsamhet hade han låtit undslippa sig:
-Jo, den där avverkningen gick verkligen bra! Jag köpte mej ett par nya gymnastikskor och nya ringar på ballongcykeln.

Svanström! Hinriksson grenslade sin cykel och vevade ner till telefonstationen i kyrkbyn. Han fick igenom ett bud och efter ett par timmars väntan hade han Svanström i telefonluren. Hinriksson informerade om läget. Svanström tyckte det lät intressant och föreslog att Hinriksson skulle titta litet mer på skogen, och så bestämdes det att de skulle träffas, torsdagsmorgon klockan nio på Nybodarna.

Hinriksson cyklade hem på moln. Nu var han snart uppe bland storgubbarna. Så gick han runt på skiftet i två dagar, tittade så gott han kunde på skogen, sökte rätt på rösen och skiftesgränser. Han försökte också beräkna virkesförråd och ålder, men fick inte något riktigt grepp om det. Han insåg att här krävdes en man som var bättre insatt i sådana saker, än vad han var. Med avverkningen på Malstabodarna hade Svanström visat vilken karl han var. Hinriksson hade valt rätt man. Han kände sig rätt nöjd med sig själv där han trampade runt i Bergsvedjans igenvuxna rågångar.

Men att karln skulle ha så fördömdat lätt att gå vilse! Nu började Hinriksson bli både orolig och smått förbannad. Vart hade karln tagit vägen? Hade han fortsatt rakt över skiftet och kommit in på Bölesallmänningen? Hinriksson såg sig inte ha någon annan råd än att trava efter. Han stannade då och då, visslade, ropade. Lyssnade? Inte ett ljud från kamraten. Han gjorde en vid sväng över allmänningen, gick söderut och kom så småningom fram till ån.
-Karln kan väl i alla fall inte vara så helvetes dum att han gått över ån! muttrade han.
Nu blev han orolig på allvar. Han bestämde sig för att gå ner på byn för att samla ihop folk.
Det var aldrig brukligt att lämna folk i skogen.

Med långa kliv stövlade han ner mot fäbodvallen och cyklarna. Och bestämde sig för en sak.
-Att aldrig mer ta med en Tunabonde till skogen! Springa runt en halv dag för att söka rätt på en sån där tok. Kanske dra ihop folk för att ordna skallgång.
Och i morgon skulle skogskiftet säljas. Affärden åt helvete!

När Hinriksson kom ner till storgranen vid kokhuset såg han vad han såg. Men långsamt, långsamt, klarnade sammanhanget. Svanströms cykel var inte kvar!
Han kippade efter andan. Hakan föll ner. Han grät. Sviken. Förrådd. Förnedrad.
Men så kände han det röda besinningslösa ursinnet slå upp inom sig. Hem och hämta bössan! Skjuta den jäveln! Skjuta! Skjuta! Men först skulle han till banken. Pedalerna roterade som slåttermaskinsdrev. Grus och småsten sprutade runt hjulen. Han passerade infartsvägen till gården, slängde ryggsäcken på mjölkpallen och pendlade vidare.
-Nu gick väl glasen sönder. Men det ger jag fanken i, snyftade han. Nu är Hinriksson förbannad!
Men trycket på pedalerna minskade ju närmare kyrkbyn han kom. Vid älvbron vände han. Vägen tillbaka var lång och tung.

Jo, det var naturligtvis så, som han insåg och befarade. Efter tio minuters rundvandring på skiftet hade Svanström sett vad han behövde se och tog kursen rakt ner på sin cykel. En timma senare satt han hemma hos sterbhusförvaltaren och ackorderade. De följdes åt till banken. Där plockade svanström fram tio tusenlappar ur innerfickan på sin kavaj och lät sterbhusförvaltaren lösa inteckningen, som han tog hand om. Han fick också ett köpeavtal utskrivet och fick förvaltarens namnteckning på handlingen. En timme senare hade han också änkans underskrift.
Hon var glad. Tänk att bli fri från alla bekymmer, skatt och räntor, för detta eländiga skogsskifte! Hon ville bjuda på kaffe.
-Nä, jag är nog tvungen att skynda mej hem. Jag är rädd för att det är en sugga som ska grisa i kväll. Så jag ska nog ge mej iväg hemåt. Tack för affären!

Nu hade han fem mil hem. Klockan sju var han hemma.
-Hur är det med suggan? frågade han. Han hon grisat?
-Nej, inte än, sa den av pojkarna som hade vakten. Men det blir väl snart.
-Jag får väl gå och titta efter hur det är.
-Men du ska väl äta först, sa hustrun. Jag har hållit maten varm.
-Nää, jag är inte särskilt hungrig. Jag åt ju innan jag for i morse. Vi måste vakta den här suggan noga. Förra gången hon grisa låg hon ihjäl en lillgris för mej.
- - -
När Hinriksson kom hem tog han rätt på sin ryggsäck. Så gick han upp på höskullen. Där tog han fram den flata flaska som fanns i ryggsäckens ytterficka. Nu brydde han sig inte om att ta fram något glas.
När flaskan var tom lade han sig tillrätta i höet och somnade.
Morgonen väckte honom till en mager småbondes magra verklighet i trettiotalets depression.
Hur skulle han få ihop de nödvändiga kronorna till utskylderna?

-Kanske att jag kan be Svanström om körning till vintern…

Ruben Högbom