En kall vinterdag på Kompatjärn nyårsafton 1949.
Nu skall jag, Gunnar försöka berätta historien om när Bengt och jag körde ner
en häst i Kompatjärn en kall nyårsafton 1949.
Vi hade under sommaren huggit tremeters massaved intill Viboan och nu
skulle den köras ihop, vi tänkte släpa fram lite virke så vägarna kunde frysa
till.
Bengt hade strax förut köpt en ny häst (här nedan kallad bara hästen) och jag
hade Anton en gammal trotjänare, vi hade åkt upp någon dag tidigare med hö
och havre för att stanna där några dagar.
På nyårsafton skulle vi fara hem sedan vi kört ihop virket i kanten av tjärn,
som avslutning på dagen skulle vi hämta virke uppe på Viboåsen, tack vare att
jag var mycket snabbare än min bror var jag klar långt tidigare än han, sedan
jag kört ner ett lass och var uppe på berget för att hämta dagens sista släpa fick
jag höra något något av ett avgrundsvrål, när jag skyndade mig ner kunde jag
se att han kört genom isen trots att han kört samma spår som jag.
Nu blev det brått han hade tagit bort skakelträet och slängt skaklarna över
halsen på hästen för att hjälpa till att hålla honom uppe, vi hade tremeters ved
som vi byggde med för att försöka väga upp honom på något sätt, hästen
gjorde enorma försök att ta sig opp men han lyckades inte.
Isen slogs ju sönder så det syntes ju inte vad som var is eller öppet vatten.
Vad man först tänkte på var "va, skulle pappa säga", hästen var ju nyinköpt
och oförsäkrad och nu låg han i vattnet, när vi arbetade med hästen blev ju
hålet bara större och större, och det var 25 grader kallt.
Någon hjälp att få i tid var ju totalt uteslutet däruppe i bergen, speciellt en
nyårsafton.
Nu var ju inte annat än att ta dit Anton med den risken att även han skulle åka
ner, genom att skaklarna var tippade framför hästen kunde man spänna
Anton i dem så han skulle kunna dra upp honom, när så Anton började dra
åkte hästen med tills hans bröst nådde iskanten där blev det stopp och då gick
bukgjorden av.
Så var hästen kvar i hålet men utan seldon, och kan en häst bli apatisk blev
han det för han slutade att hjälpa till, i och med det sjönk han och försvann,
men efter ett tag började det att röra sig nere i sörjan och han stack opp
huvudet.
Så blev det att börja på nytt, det första vi gjorde var att lägga en kedja runt
halsen för att han inte skulle försvinna i djupet än en gång.
Vaken blev bara större och större och vi bara blötare och blötare, byxorna frös
ihop och man viste inte vad som var is eller sörja.
”Och va skulle pappa säga?”
Nu fanns inget annat att göra än försöka fä en kedja runt kroppen "men hur" ?
Vi tog en ända var på kedjan och sänkte ner den bakom och under bakbenen
för att sedan föra den framåt och koppla ihop den i manken, draget kom ju nu
att bli på sidan.
När så Anton var kopplad till kedjan och högg i åkte hästen opp lätt som en
tvålbit i ett tvättfat.
Nu får pappa Nils säga va han vill!
Nu återstår det att få honom torr och varm, han hade ju legat i vattnet i ett par
timmar, så på med de sängkläder vi hade i stugan.
I skymningen kunde vi ställa kosan hemåt, Ing-Britt väntade att vi skulle
komma hem långt tidigare för vi skulle fira nyåret i Johans så när vi aldrig
kom hade hon taget en spark och åkt ner.
När jäg mötte pappa Nils mellan stallen och fäxe och förklarade vad som
hänt så sade han bara ”Kalv” och han hade ju rätt.
Berättat av Gunnar Högbom 2001-02-01