Ett julminne nödåret 1867-68 (Ur helsinge runor 1923)

Det är väl omkring hundra år sedan Bjuråkersbonden Johan Wedmark gjorde sig en resa upp till Jämtland en förjulsvinter. Det hade varit ett hårt år i Helsingland, detta år. Även i Bjuråkers socken blev säden frusen och nästan oduglig till föda. Då spordes det här i Helsingland, att däruppe i Jämtland hade bönderna bärgat sin säd oskadd undan frosten. Mer än en helsingbonde kom då att fara dit upp för att skaffa lite säd på vintern, som hotande stod för dörren. Pengar fanns det inte gott om på denna tid. Men som bekant ha ju helsingekvinnorna haft stor färdighet i handaslöjd och särskilt i att spinna fint och starkt garn. Johan Wedmarks hustru var känd, även hon, för att bruka spinna vacker lintråd.
En dag gav sig Wedmark åstad med sin blacka häst för ”forskrindan”, i vilken hans hustru packat ner många härvor finspunnen lintråd och reskost för några veckor framåt.
I Jämtland blev kvinnorna mycket förtjusta i lintråden. De hade aldrig förr sett så fin tråd. Det gick därför bra med byteshandeln. Wedmark fick så mycket säd i de nedre Jämtlandssocknarna som han rådde med att föra med sig, och glad i hågen vände ha åter mot Helsingland. Till jul skulle han vara tillbaka igen, och då skulle det inte fattas bröd i hans gård därhemma i Bjuråker.
Han blev dock förhindrad av en lång och svår snöstorm på hemvägen, så att han på själva julafton inte var längre kommen än till Vigge by i Stöde socken, Medelpad. Nu blev det ingen annan råd än att stanna där över julafton. Inte gick det an att vara ute efter vägarna en sådan kväll. Wedmark fick gästa i en bondgård i Vigge.
Redan vid middagstiden på julafton då han kom dit, tyckte han att det inte alls såg helgdagslikt ut där, som det brukade göra hemma i helsingebygd, när man reder sig att fira jul.
På kvällen samlades alla i ”stugan” för att äta julkväll och tillsammans glädjas över den signade (Text har försvunnit…)…….
…..… nästan för långt den han nu såg. Bordet dukades med kall vattgröt och tjockmjölk. Det var allt. Och det på själva julkvällen! Wedmark satt och tänkte på sin hembygd och kände däri stark hemlängtan, medan han åt den torftiga kosten. Han kom ihåg hur man firade julkvällen därhemma i Bjuråker. På storgårdarna fanns det alltid mat och brännvin i överflöd under helgen. Där vankades till och med två slags brännvin, ty man brukade även ha sirapsbrännvin utom det vanliga. Och på julkvällen var bordet dukat med sovel av alla slag, skinka, fisk, och till sist grynvälling eller gröt. På stugugolvet låg halmen utbredd, helgen till ära, och på bordet tronade det väldiga, krusade julsmöret på sin snidade smörstol, och det stod kvar ända till helgens slut. Men också på de fattigaste ställena hade man åtminstone ett kvarter brännvin, om det än skulle lånas. Och nog var väl fattigdomen stor, om det inte fanns smör, lutfisk och grynvälling på kvällen.
Johan Wedmark hann inte längre i sina betraktelser. Nu slutade man måltiden och husbonden tog upp en psalm. Han hade en ovanligt vacker sångröst och han sjöng med en viss överstygelse: ”Så är vi glad och mätter utav Guds rika nåd”, o.s.v. Då började Wedmark, gamla karlen, att gråta. Han kunde rakt inte hålla tårarna tillbaka, då han såg denna märkvärdigt stora förnöjsamhet och tacksamhet mitt i fattigdomen. Han förstod ju, att missväxtåret drabbat dessa människor hårt, annars hade säkerligen även de firat jul på ett hedersammare sätt. ”Men” – så tänkte han vid sig själv – ” inte kan dom fira jol på samma vis i Mäll’pa söm i Helsingland, dä ä säkerst.”
Och glad var han på annandagsmorgonen, då han fick spänna Blacken för skrindan, och ge sig iväg över skogarna på hemfärd till sitt gamla goda Bjuråker.

Carina Forsberg

Insänt av Carl-Lennart Larsson