Det var en gång !

Mycket kan hända och händer i hastigt övermod, som för mej i söndags när en dam här i lägret frågade om jag ville lämna en liten historik över vår bygd i Vigge vid avslutningskvällen på onsdag. Men sedan kom eftertankens kranka blekhet fram, men jag hade då redan sagt mitt "ja" och som den gentleman jag är ville jag inte svika mitt löfte allra minst till en kvinna.

Vigge är en gammal bygd kanske en av de äldsta i Stöde socken, vi får inte förbigå Brattås och Loo.

Här har funnits kyrka eller kapell vad vi nu må kalla det, hörnstenarna ligger där och visar vart det var. Skogen har nu vuxet över men platsen ligger där i alla fall tyst och stilla, vindarna susa i trädens kronor nu liksom förr. Och vi se samma sol, samma jord , samma hav som fäderna såg på väg till sin grav.

Snart nog kanske den platsen kommer att uppmärksammas av oss nutidsmänniskor och bli till en liten helgedom, inte som kyrka eller kapell utan en minnesplats i Guds fria natur i skogens stora pelarsal. Som en gång var helgat Honom.

Våra fäders kyrka !

Inte veta vi mycket om tider som svunnit, det har berättats från generation till generation, det sägs att under digerdöden avfolkades bygden, endast några överlevde men bebyggelsen fortsatte och nya tider grydde. Människorna bosatte sig runt sjön och levde på jakt och fiske, odlade sina åkerlappar med enkla verktyg, tiden var nog hård, förnöjsamheten och avundsjukan gingo väl i sällskap då som nu och tittade lite snett på varandra.

Gårdar byggdes en del stora andra små, nu undrar vi senare tiders barn "Varför byggde de så stort och så stora rum" ? Jo därför att när skolorna kom igång var de ambulerande, byn är vidsträckt som Ni vet och skolan skulle placeras i olika gårdar.

Och så skulle det finnas rum för husförhör, sammanträden, begravningar och bröllop inte att förglömma som då kunde räcka i flera dagar i bästa fall.

I slutet av 1800 talet tillkom ett skolhus som var byns gemensamma egendom, den innehöll ett litet kök ett rum och så en skolsal förstås, städningen fick ju barnen själva sköta under tillsyn av lärarinnan. Efter några år fyllde inte heller den tidens krav utan en modernare byggdes uppe på krönet Ni ser, som skola har även dess portar stängts. Och nu ristas vårt "Älskad saknad" på minnenas runsten. Viggeborna har mist något som aldrig kan ersättes.

Frid över minnet

Så åter till 1888 då stod den stora bergkedjan Ni ser i söder i lågor, eldsvåda som rasade med vindens hastighet, allt blev svart, träd och mossa brann. De som mindes den tiden talar om ett hemskt skådespel, det dröjde många år innan träd rotades och återkom. Efter branden växte hallonen fram mellan stenar och berghällar, så en massa människor hade god inkomst för både hushållet och till försäljning. Samma år brann också Sundsvall.

Några minnesrika dagar var det när vi fick vår nya landsväg 1907-08 invigd, Vigge kom liksom ett pinnhål högre, från att förut ha varit en avlägsen skogsby räknades mera till civilisationen kanske? Karlarna som körde den gamla kärrvägen Vigge- Stöde hade det svårt många gånger att kränga sig fram mellan höga stenar och vattenpölar,

men på "sockna" måste man ju hämta post, ibland fick vi vår post som ibland kunde ha blivit över en vecka gammal.

Men så ljusnar det även på det området då vi fick postbärare som gick varannan dag, så säkert att man kunde ställa klockan efter hans punktlighet. Nu har vi daglig postgång, förlåt postbil, telefon, radio, elkraft, TV, m.m., äro vi nöjda ? Nej tyvärr!

Hur mycket en människa än har vill hon dock ha mer.

Något som hör en gången tid är timmerflottningen efter vinterns avverkningar, den sista timmerbommen gick 1926 ur Viggesjön.

Många hade god förtjänst av att vara flottare, som ung var jag med och hade en inkomst av 18 öre timmen att börja med.

Nu har andra krafter taget hand om timmerforslingen till Ljungan.

Traktorer och lastbilar, vanliga bilar o vrålåk har trängt undan hästar och folk från vägarna men kommer bara lufttrafiken i gång här så lär väl allt ordna sig.

Fäbodstugor hör också till den gamla goda tiden, visst var det stämning och helg kring sådana platser, kokällorna, bopigornas lockande i arla morgonen på väg till betet i markerna, och så hem för att elda under grytan eller kitteln för att göra messmörkokning.

En skinande blankskurad kaffepetter i den vitkritade öppna spisen, och hyllan med de stora ostarna med sina olika bomärken utskurna. Jag tänker nu främst på Nylands bodarna som nu ligger övergivna.

En bland de många övergivna platserna är också Näset som vi ser skjuter ut i sjön här i Vigge. Den gamle skalden Petter Persa skaldade i en dikt.

På Näset är en herregård så rar

Kristendomen där sitt herresäte har.

Men intet av den storheten av vare sig det ena eller andra är kvar. Nu går stora röda kor i bet där.

Med vemod minns vi.    Det var en gång!

Berättat av Nils från Näse.

Detta om Vigges historia berättade Nils Högbom troligen 1964 avslutningskvällen efter ett ungdomsläger hos Bengt i Israels, med all säkerhet har han haft hjälp av mamma Klara vid forskningen.

Ragnar Högbom