Abborrmete och krocket.
 

Det droppar in kort av stort historiskt värde på Vigges hemsida.
Bilden från rågskärningen hos Vidings, med Per Viding själv som skördegeneral, och Frida, ung och stark upptagerska, är ett fint tidsdokument.

En annan intressant bild är pastor Falk med hustru och dotter framför bron på Näset.
Stora huset, liksom bagarstugan, loge, lagård och alla lador, sågades upp till kastved i rivningsraseriet under krigsåren.

Henrik Falk, från Hallen i Jämtland, var pastor i Stöde baptistförsamling från 1903 till 1907. Efter pastorstjänst bl a Torsåker och Örbyhus återkom han med sin familj till Stöde och huset i Labbloken.
Henrik Falk var en märklig man. Förutom att vara pastor och förkunnare var han urmakare, konstnär och kopparsmed. I många kapell i Jämtland och Medelpad hängde – och kanske hänger fortfarande – en ljuskrona från Falks verkstad.

En av mågarna i familjen var Gustaf Nordqvist kantor i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm,
kompositör, professor.

Och nu kommer en fläkt från högre rymder över undangömda, obetydliga Vigge!
Pappa Nils berättar:
-En gång hämta jag Nordqvist nere i Stöde. Jag vill minnas att han skulle komma upp till Vigge för att justera en orgel – om det var på skola eller på kapellet minns jag inte. Han var ju ung då, han var ju inte alls känd.
Jag körde med lill-Docka, en duktig travare. Det var höga plogkanter och mycke snö i skogen. Det är väldigt vackert med snö i granan – för den som inte behöver krypa inunder dom.
Ja, det var bra väglag, jag hade bjällerkrans på Docka och det lät väldigt fint eftersom hon trava så jämt och bra. Vi satt i skrindan med fällar och hundskinnspäls och hade det trivsamt.
Jag hörde att Nordqvist gnola och sjöng på en melodi inne i pälsen.
När vi kom fram tog han ett notpapper, och så skrev han ner melodin till
JUL, JUL STRÅLANDE JUL, GLANS ÖVER VITA SKOGAR…

Pappa visste också berätta att melodin till TILL HAVS, TILL HAVS! hade Nordqvist komponerat en gång när han rodde över Stödesjön från Usland till Lo.

Det som pappa berättat kan ju ingen nu kontrollera.
Men jag har ett personligt minne av Gustaf Nordqvist. Det måste ha varit 1945, och det var sensommar.
Nordqvist med fru och dotter hade kommit upp till oss i Vigge en eftermiddag. De hade någon gång bott i gården som sommargäster. Nordqvist ville återuppleva två angenäma minnen från den tiden –
han ville fiska abborre –
och han ville spela krocket!

Vi gav oss iväg ut på sjön, Nordqvist, pappa och jag. Vi rodde till ”Väst i hålet”, viken vid sjöns utlopp. Dit brukade storabborrarna utifrån sjön komma varma sommarkvällar för att härja i stimmen av småfisk.

Jag metade småmört och löjor på ena sida av båten. Nordqvist drog abborrar på den andra sidan. Varje liten mört – eller ännu hellre en trind liten abborre – som jag lyckades få fast på
min böjda knappnål, betydde en abborre på kilot, eller mer, för Nordqvist. Pappa fick lägga ner sitt spö för att hjälpa honom att få in de stridbara bestarna i båten.
Gustav Nordqvist var lycklig!

Vi kom hem i skymningen. Nu skulle det spelas krocket!
Konrad var vidtalad:
-Det kommer en farbror från Stockholm hit i eftermiddag. Han vill spela krocket!”
Konrad Söderberg är värd ett eget kapitel. Men nu ska det bara berättas att krocketspel var en mycket allvarlig sak för honom. Han grät när någon slog hans klot till döds på pinnen. Och han var bistert obeveklig om han kunde göra samma sak mot en motspelare.
Sommaren igenom spelades det krocket på vår tuviga gårdsplan. Hårda turneringar med hårda regler och villkor. Konrad var sommarens krocketmästare.
Nu skulle han möta mästaren från flydda dagar.

Nu var Konrad arg! Hela eftermiddagen hade han väntat. Nu hade han i flera timmar gått runt gårdsplanen och rättat till bågarna, lagt klubborna millimeterrätt på farstubron, med respektive klot intill. Konrad var pedant, minst sagt.
-Hur kan dom ge sej till att vara på sjön så länge, när dom vet att vi ska spela krocket! Va är detta för ordning!

Nå, äntligen! Vilka som ingick i kvartetten, förutom Nordqvist och Konrad, minns jag inte.
Man tekade högtidligt och slog ut. Nordqvist hade sin gamla stil:
Han ställde sig bredbent med klotet framför sig och föste iväg det med klubban.
Men då röt Konrad:
-Hörrudu farbror! Det ska inte vara nån FÖSNING på den här gårdsplan inte! Det ska vara klockrena slag. Det ska höras en klar smäll. Om du tänker fortsätta att fösa så är det lika bra att du tar klot och klubba med dej och går härifrån! Eller jag!”

Pappa försökte medla:
-Farbror Nordqvist är från Stockholm. Där har dom andra regler än vad vi har.”
-Här är det våre regler som gäller! Å när det finns regler så ska man respektere dom! Det ska vara lika för alle!” Konrad vek sig inte.

Spelet fortsatte, men utan spänst och spelglädje.
Jag vill minnas att det snabbt fallande augustimörkret gjorde det omöjligt att fullfölja rundan. Konrad var den förste som tog sitt klot och sin klubba och gick.
Vid kaffebordet var Konrad fortfarande bister.
-Hela eftermiddan hade han gått och väntat. Och så vart det ändå ingen riktig match. Var det verkligen nödvändigt att vara på sjön så länge? Då det var sagt att vi skulle spela krocket!
Och sen en farbror som inte följde reglerna!

Av denna händelse kan man lära:
Det går inte att driva två så viktiga saker som abborrmete och krocketspel på samma eftermiddag, i varje fall inte när skymningen kommer så tidigt som den gjorde den här augustikvällen i Vigge 1945.

/Ruben Högbom 2003