Så var det då 8

Anna Ros, vår Ros-momma och byns Ros-Anna och som var född 1869 och jag tror i juli månad skulle i dag beskrivas som ”en liten mysig gumma” .
Hon hade långt grått hår som hon borstade varje kväll och sedan flätade och satte upp i en knut i nacken.
Och i hennes lilla stuga trivdes blommorna och hon hade alltid så fina pelargonior och nerium som blommade på hennes blombord vid kammarfönstret.
Och trots att hon var döv ville hon gärna följa med vad som hände i byn. Hon tyckte om människor och jag tror att människorna tyckte om henne.
Så varje vår ( så länge hon orkade) fick jag följa henne till alla gårdar som fanns i byn på den tiden.
Då tog hon på sej ett fint nystruket förkläde och den nya schaletten som hon knöt under hakan. Förklädet och schaletten ( som bara användes vid högtidliga tillfällen) låg i ”dragkistan” (en byrå med 3 eller 4 höga lådor) och som stod i farstun. Annars var det vardagsförklä och schalett Hon kunde alla namnen på alla i Vigge, inte bara tilltalsnamnet utan alla namn.

Så gick vi från gård till gård och satt några minuter på kökssoffan hos alla och hon fick tala och fråga och få svar och hon fick titta på blommor och ta blomskott. Vi hann ju inte alla på en dag, så dagen efter tog vi resten. Så jag kan säja att jag har varit in i alla hus som då fanns i Vigge och även Grössjön

Tant Lydia och farbror Hilding, det var hennes dotter och måg, och de hade 3 pojkar som var några år äldre än mej. De bodde nere i stan och när sommaren kom och de hade skollov kom de till mormor några dagar hela familjen. Och då blev det livat
De var ju i våra ögon ”stor-pojkar”, och hade riktig fotboll av läder och visste hur en fotbollsplan såg ut. Vår gårdsplan förvandlades till fotbollsplan med mål och då var vi sex ungar på gården och oj så roligt vi hade
Farbror Hilding hade fisknät som han lade ut i Matjärna, och det blev alltid så mycket fisk som han delade med sej, så vi fick också. Mamma stuvade abborre i gräslökssås och det blev jättegott. Sedan hängdes näten på tork på stugväggen.

När familjen kom, åkte de buss ifrån stan, och kom som vi sa med kvällsbussen, som kom vid 18-tiden. Bil var ju inte så vanligt på den tiden och det var ju bensinbrist och alla bilar och bussar kördes på gengas. De bilar som fanns var ju Vistrands ”käran” Pelle och Edvin, som hade lastbil och körde timmer och så Valle Vestling som hade expressbil och körde varje morron mjölkkrukor till mejeriet i stan och på kvällen hade de last med varor från stan till alla olika affärer i Stöde med omnejd.

En dag sa min farmor (då var jag nog bara 6 år) att jag skulle få komma och hälsa på dem. Men inte förrän efter slåttern så i augusti månad, då det var Barnens Dag i stan.
Farmor och farfar hade flyttat till stan, till Östra Esplanadgatan 14, till en liten lägenhet. De hade förut bott i Gösunda, på Hea, men nu var deras stora barnaskara utflugen och farfar hade fått arbete inom byggnadsbranschen
Men mamma ville inte skicka mej med bussen, så därför gick vi ner till Valle Vestling och frågade om jag fick åka med dem och det fick jag.
Men först var det slåttanstider och det får jag berätta om nästa gång.


/Margith

Margiths e-post