Så var det då 7

Somrarna var riktiga somrar. Jag kommer inte ihåg så många regnvädersdagar, fast jag minns daggen i gräset på mornar och kvällar och vi sprang ju för det mesta barfota.
Sommaren började med vår och då skulle veden från skogen hem, för kommande vinter.
Pappas bror Sven, kom och hjälpte oss. Vi hade då fått sälja vår häst Torvig för mamma var ju rädd för hästen, och jag var för liten att kunna sköta den. Vår farbror Sven fick låna Pottifar i Vistrands. Pottifar var gammal och behövde inte ut i det militära. Annars skulle alla hästar inkallas och bli kronhästar.
Så fick vi hem vedstockar som lades upp i en ”sågbock”. Stockarna sågades med bågsåg och sedan skulle det klyvas med yxa till vedträn, och sedan travas till fina vedtravar med björkved för sig och annan ved för sig. Veden skulle ligga och torka över sommaren så att den var torr till hösten.
Men det här var ju ”karlgöra ” och min bror som var 2 år yngre än mej (kanske då 5) tog på sej ansvaret över ”vebacken” Han var ju den enda ”kärn” i huset. Men nog vet jag att yxan ville nog mamma ha, helst för sej själv
På den tiden var det väldigt noga med vad som var ”karlgöra” och ”fruntimmersgöra” och en karl skulle aldrig kunna tänka sej att diska eller byta ”kluter”(blöjor) på ett barn. Så nog har det blivit bra mycket annorlunda och till det bättre.
Blöjor fanns inte, utan då användes tygbitar som man tvättade. På vintern när tvätten inte torkade på klädstrecket ute, hängde ”klutan” ovanför vedspisen i många hem.

På försommaren, omkring den 20 maj (eller när man såg den första humlan) då kunde korna finna föda i skogen. Då skulle korna flyttas till sommarlagårn som i regel låg uppe vid skogsbrynet, och med en ”kalvsve” intill, där kalvar fick gå medan korna släpptes i skogen.

Den äldsta kon, som hos oss nu var Lilja, fick en skälla runt halsen och blev skällko och de övriga korna följde henne. De släpptes ut på morron efter mjölkning, och kom hem vid 18-tiden då de skulle tas in, och kvällsmjölkas.
Då kunde man höra från skogen, olika klanger av koskällor och man kunde säga att nu kommer Gotthards korna och nu kommer Vistrands korna. Och det konstiga var, att alla gick hem till sitt och ingen blandade bort sej.
Någon gång hände det (särskilt på hösten), när det fanns mycket svampsopp ute i skogen att korna inte kom hem på kvällen. Jag minns en gång, när jag fick följa mamma och leta efter dem, och så småningom hörde vi vår koskälla ända uppe vid Skarsberget. Mamma tog Lilja. och ledde henne först, och jag gick längst bak och skulle mana på. Men en ko (Gullros), vände hela tiden, och skulle inte följa med hem.
När vi kom hem och talade om det för Ros-momma, sa hon att ”hon må väl inte ha blivit bergtagen”. Hon berättade, att i hennes ungdom hade just detta hänt en ko, och hennes mjölk gick aldrig mera att dricka. Men så illa var det inte den här gången.

När korna hade flyttat ut till sommarlagårn skulle vinterladugården skuras och som jag minns kalkas. Det var fullt arbete hela tiden.
Men försommaren var vacker i Vigge, med björkar som grönskade, stora vitsippsbackar, blommande häggar och syrener.
Allting blev liksom nytt och fräscht, och ibland hade kanske en liten kalv blivit född och lillgrisen hade köpts, och jag hade som vanligt sålt våra kattungar till morfar för 5 öre och ett kvitto. Men nu hade jag börjat förstå, vad som hände dem, när jag aldrig såg dem någonstans mera.
Och en dag sa Ros-Momma, att ”Nu börjar jag bli”gålasjuk”” Det hände alltid en gång om året så länge hon orkade Och då var det försommar. Men det får jag berätta om nästa gång.

/Margith

Margiths e-post