Så var det då 4

Mamma hade köpt en matservis för sina kvittopengar. ( Då räknade man ihop kvitton som man handlat för, och sparat ihop under hela året och som man fick rabatt på vid årets slut.) Hon hade diskat den fina servisen och satt den på diskbänken, när en liten kalv som vi hade, Cesar och som följde oss barn överallt, sprang ner hela bänken, och inte mycket av servisen blev kvar. Jag har en tillbringare och 2 tallrikar kvar.

Vi hade en stuga på gården där Ros-Momma (Anna Ros) bodde, och som liten minns jag, även lite av hennes man. Han hette Janne Ros och var skomakare. De hade en gång i tiden ägt det torp vi köpte och skulle så länge de levde bo kvar på gården och ha ”föderå”. Föderåt innebar att de skulle ha mjölk och potatis gratis, och bo kvar i stugan så länge de levde.

Ros-Janne hade skomakeri uppe på ”botten” i vårat hus, och där minns jag träläster, becktråd och pliggning av skor och läder, som lades i blöt i någon slags vätska. Jag inte vet riktigt vad det var, det skars sedan ut till sulor, och jag minns även när han hade köpt en skomakaremaskin. Den såg nästan ut som en stor spinnrock.

Sedan minns jag också, när han hade dött, och vi såg honom först i sängen, och sedan i en kista som vi lade granris omkring. Så sjöng vi psalmer tillsammans med våra grannar och ingenting var hemskt eller konstigt

Hans fru Anna Ros var döv. Men hon hörde om man ropade i hennes öra, och hon blev en sorts trygghet i våra liv. Hon fanns där, när mamma for ut och handlade i Norrhassel, eller var ”på möte” på kapellet, då fanns hon där.

Möte på kapellet, det var det enda nöje som fanns i Vigge Ett religiöst möte av baptister, pingstvänner eller frälsningsarmén, och där man fick träffa varandra. Även ungdomarna träffade varandra, och på hemvägen kunde det vara mycket romantiskt.

Ros-Momma, som vi alltid kallade henne, ville aldrig sova ensam, utan ville alltid att någon av oss barn, skulle sova hos henne. Hon var döv och hörde inte om någon bankade på dörren, och hon var väldigt rädd för elden. Hon gick varje kväll med ficklampa, på en stege upp till vinden för att se att ingen rök, eller eld syntes. Själv rökte hon pipa med lock på, och med en tobak som hon karvade med en kniv, från något som liknade en kaka och hette ”Pickanell” Hon. satt på en pall framför spisen och blåste röken i askluckan

Att sova hos henne, det gjorde vi så gärna. Hon hade alltid så gott kaffebröd på morron (mest kubb), och som vi fick på en stol vid sängen. Kaffebrödet hade hon köpt av en bagare ifrån Norrhassel som hette Sven Johansson, och som kom varje fredag med spark eller cykel, och sålde bröd från en spånkorg. Både kakor och bullar, och som var jättegoda. Ibland hände att någon kaka gått sönder, och då kunde vi barn få några smulor var.

Ibland kom gårdfarihandlare till oss, (ett yrke som numera är utdött). En som jag minns hette Pettersson, och som var mycket artig och korrekt, och hade två kappsäckar, (resväskor). En fram och en bak på cykeln, och som ibland fick sova över i kökssoffan hos Ros-Momma. Som ”betalning” kunde hon få ett nålbrev eller säkerhetsnålar.
En annan var ”Skruck-Albert”. Han hade ingen resväska, utan en stor näverkont på ryggen, och var som jag minns rätt stor och kraftig.
(Finns det någon kvar i Vigge som minns dem???)

När de kom till oss satte de sej på en stol vid dörren och lade ut på höger knä för damer och på vänster knä för herrar. Säkerhetsnålar, tråd, och gummiband m.m. på golvet och vi barn stod och gapade, och tyckte nog att det var en fläkt från den stora världen.

Varje vår kom ”Frögumman”. Jag vet inte riktigt varifrån hon kom, men kanske någon annan vet??

Hon sålde fröpåsar av olika slag och vad jag minns mest av det, var att fröpåsarna hade så fina färger. Jag ville nog att mamma skulle köpa de vackraste, men mamma köpte bara de mest nödvändiga, och dem hon hade råd med .
Att jag gillade färger höll på att bli mitt fall i mycket unga barnaår, men det ska jag berätta om nästa gång.

/Margith

Margiths e-post