Sagan om Kettil i Vigge
(Av Erik August Granberg f. 1863 d.1935)
Kettil hade sin bostad på Näset i Wigge. Kettil var i olikhet med sin granne Palne, som var en av dessa vidfarande,
äventyrs älskande män som kallades vikingar eller birkarlar, en stilla man, som mer än annat älskade sitt hemvist och dess äring,
som svedjandet, jakten och fisket skänkte sin mån. Kettils förnämsta nöje var att upprensa ängar och åstadkomma de stora svedjorna.
Han lade ock grunden till en senare tids åkerbruk, ty den som har äng får alltid åker.
Kettil var bland sitt husfolk en riktig patriark, fast fåordig. Hans uppfostran förflöt på det gamla viset, han diade såsom brukligt var sin mor till sitt sjunde
år, gick i kolt till sitt tjugonde år, då han förstå gången pådrog vadmalsbyxoma, och gick på bygden och friade.
Det säges även att han då själv blivit fader.
Att en sådan uppfostran kunde äga rum berodde av den rika tillgången på föda, ty hemvistet låg omgärdat av de fiskrika Wigge och Palsjöarna,
den förra med den idag fiskrika inskjutande Jon-Olofs viken. Redan nu hade Wiggebygden börjat komma i någon åkerkultur.
Givet är att åkerstyckena ej kunde vara stora, men den jungfruliga åkerjorden gav tanke på förmering i areal och utsädets urval.
Han blev sålunda åkerman av rang för sin tid, en man som kunde ur jordens sköte framlocka jordens guld ur kärna,
den tidens penning eller byteshandel i köpenskap med närliggande ortsbefolkning.
Lockad av framgången i sin odlargärning kunde han ock samla ett värdefullt förråd av korn i sina härbergen.
Sägnen förmäler att han skulle vara den förste jordbrukaren som odlade vete och havre, rågen synes ha varit det första utsäde på svedjorna.
Människan har ju alltid behövt järn och salt så även nu. Järnet fanns i myran och kunde med eldens hjälp framlockas urjordens sköte,
ej så med saltet. Det kunde endast förvärvas genom byteshandel i gårdens eller markens produkter i korn och vilt av jaktens fångst,
så skedde även för Kettil. Han måste ur gården för att nå den åtrådda värdefulla varan saltet. Vad var då naturligare än att begiva sig till folkets samlingsplatser vad man senare kallade marknadsplatser. Så var Hassela den tiden samlings och bytesplats, och hit for även Kettil, som medhade klövjeforor och granna hästar, ty Kettil var hästkarl.
Här mötte han en märklig man, även han en hästkarl, men utan bytesvaror.
Han hade endast fem hästar, men vilka hästar. Dessa väckte Kettils beundran och åtrå. Han nalkades därför främlingen för att bese de vackra hästarna, som syntes hava färdats lång väg. Han såg väl att hästarna voro trötta, men han kunde ej nog beundra deras hovar,
ben och kroppsbyggnad för övrigt.
Folket skockades omkring Kettil och främlingen, ty de flesta trodde de skulle få beskåda ett hästbyte, så skedde även emedan främlingen ville komma
i närmare umgänge med någon man i trakten och helst en man av anseende bland folket. Därför aktade han uppnå att skaffa sig gehör bland folket,
då han var en främling för alla.
Han började därför ett ordskifte med Kettil om hästens nytta och värde, först sedan han märkt att i detta stycke vunnit en god vän,
öppnar han i en flödande ordrikedom sitt ärende, förkunnelse om Wite Krist. Han sade att Wite Krist var den Gud som kunde hjälpa i alla livets
förhållanden, som kunde mildra sjukdomar som kunde giva god årsväxt, god fiskelycka och tur i jakt.
Det var en förkunnelse som slog an på menigheten och folket ville veta hans namn, och varifrån han vore, och mera om hans nya lära,
ty han hade förstått att fängsla deras sinnen genom sin ordrikedom, som åtföljdes av en innerlig hängivenhet och bergfast förtröstan på levande Gud,
kallad Wite Krist.
Han villfor deras önskan. Han sade sig heta Stenfi och att folket i södra orterna kallade honom Staffan eller Stalledräng.
Hans födelsebygd låg i söderled och att han blivit skickad till Norden av en mäktig herre för att förkunna kristen lära och kristen tro.
Han sade dagen är nu snart liden, jag vill kommande dag komma till tals med Eder. Så slog han sällskap med Kettil.
Vad som sades vet man ej, men följande dagen framlade Staffan den kristna läran så rikt och kraftigt att tanken kom att man skulle bygga Wite Krist
ett hus. Härtill kraftigt stödd av Kettil, som helt naturligt ville hava det inom sitt gränsområde och så byggdes Wigge kapell, av Wigge, Hassel,
Långed och Lindsjös bebyggare.
Här i detta kapell predikades kristen lära för Stöde och Attmars befolkning. Kapellet var åttkantigt, 10 meter långt 7 meter brett med ett fyrkantigt
helgeandshus och däremellan en överbygd gång. Grunden till dessa hus finnes ännu.