Henning Larsson berättar

Berättelse om Henning Larssons tid som dräng hos Olivia o Per Viding, avskrivet efter ett bandat samtal som Ragnar Högbom gjorde 1991.

Henning berättar:

Det fanns lite arbete i mitten på 1930-talet, men då fick jag bli Lilldräng hos Vidings 1934. Jag var där från 1934 på våren till hösten 1935.

Det var en gård som sköttes efter gamla regler och allting fungerade nästan som självförsörjande. Man arbetade som man gjort i flera hundra år.
Gården hade betesrätt på norra sidan, så dom hade en bovall där (Vidingsboan). Där var korna på sommaren å där gjordes det smör, ost och messmör. Osten användes mest i hushållet, den skulle hanteras så att det blev ”gammelost”, det blev prima gammelost.
Messmöret användes ofta när dom bakade. Det var väldigt intressant, för det hade jag aldrig varit med om förr, med självhushållning i dess rätta bemärkelse.

Jag började på våren och då skulle. Då skulle vi köra hem hö. Vi körde så länge isen bar för hästarna. När det blev öppet vatten kring stränderna fick man köra så att hästarna hoppade upp på iskanten.

På frågan om det verkligen var 52 lador där runt omkring , svarar Henning.

Det är inte omöjligt för på den tiden fick man inte blanda småhö med lägdhö. Småhö var lätt. Det bar man in. Utefter tjärna och sjön så var det en sjöslått. Där gick det inte att köra, så man drog upp fodret och la det i hässjor. Sen fick man bära in det då det torkat, för det var så skört och ömtåligt.
Det fanns ju också stor-lador där man tröska med slaga. Dom ladorna kallades för logar, och i en sån loge var det en avbalkning där man lade in säden som skulle slag-tröskas. Det var nödvändigt att golvet i sån lo var stadigt och helt och tätt.

På våren skulle dyngan ut på åkern och sen skulle det stängas gärdsgårs, sky-hagar, som vi sa…. (Skidhagar gjordes av kluvna slanor, ”skidor”.) /anteckningar i utskriften /
Det var en väldigt massa hagar. Det stängdes runt tjärn på dom bitar som man hade som beteshage, plus alla andra gärdsgårdar. Tidigare var snårkullen instängd, alltså Grantjärnänge som vi sa. Där hade man ungdjuren och fåren, för dom fick inte gå hur som helst utan de skulle vara på byns mark.

Sen kom då slåttern. Det började med hackslåtten det självväxta som slogs noggrant. När det var gjort omkring den första augusti (Det var en väldigt bra dag för då fick man kaffe och så en kask till kaffet på morgonen för då var det Pers namnsdag och det var mycket uppskattat.) Då började man slå alla lägdor för då hade dom växt ut. Allt småhö skulle vara slaget innan man började med lägdan. Slåttern räckte ihop med skörden.
Rågen den skar vi nog i slutet på augusti. Vi skar naturligtvis för hand. Det blev 250-350 skylar, en skyl var tio band. Så plöjde man upp rågåkern och sådde råg en gång till. När man tog upp päran skulle de malas ”pärmjöl”.Om det var något sår på päran, eller om dom var bruna, så skulle dom skäras rena och malas.

Kanske Vidings var den första gården i Vigge som hade vattenledning. Jag vet inte exakt hur gammal den var, men den har funnits länge. ( anmärkning: Vattenledningen utgjordes av längdborrade trästockar, sex-sju tum grova, fem meter långa. Den finns kvar och fungerar än idag.)
Vattenkällan fanns (finns) vid Nylandet ovanför Tjärnänget. Det fanns (finns) en ledning därifrån i marken runt tjärn upp mot ladugården och så småningom vidare in till kök och stall.

Det fanns mycket kreatur, mellan tolv och femton mjölkkor. Spädkalvar såldes strängt taget inte, det var mycket sällan i så fall. En massa får och tre mjölkgetter var liksom standard, höns fanns det, liksom grisar. Strax efter helgerna skaffades smågrisar. Dom fick vara inne och sköttes till dess dom vart så stora så man kunde ta ut dom. Dom fick gå med korna på sommaren och få lite ”blask” (?) som man sa. När det blev lite kallare ute och det blev sämre med bete, då stängde man in grisarna och började ge dom lite mera mat.

När det var tröskdags var det slut på allt färskt kött som regel och då slaktades den största grisen. Den andra grisen göddes på, för att den skulle slaktas fjorton dagar före jul.

På hösten var det bak då skulle det göras paltbröd. Det bakades och så hängdes brödkakorna upp på tork för att lagras. Då fanns det paltbröd så det räckte hela vintern. Det bakades även tunnbröd, och någonting som vi kallade skarpbröd samt hårdbröd som även det skulle räcka hela vintern. De hade naturligtvis en linåker, så linet skulle rivas och läggas i sjön för att rötas och sättas upp så det fick torka över vintern, det var första perioden på hösten.

På hösten skulle även årsveden läggas ihop och köras hem, och det blev en bra stor vedhög, för det var stor åtgång. Fjorton dagar före jul skulle grisen slaktas och skinka skulle tas. Alltid var det någon spädkalv som skulle vara till sylta och ungdjur som det var lite mera kött på som skulle slaktas. Det var oerhört mycket kött.

En sak som jag aldrig råkat på någonstans var det att de skulle sparas en bockkilling på gården som drängarna skulle slakta tredjedag jul för då var det slut på färskköttet som hade slaktas före jul. För att det inte skulle smaka brunst av köttet så skulle man hälla en kask i bocken fyra timmar innan man slaktade den. Per Viding hade ställt till en kask, en halvliter med renat och fyllde på med kaffe. Det skulle tömmas i bocken och det gjorde vi. En höll i bocken och en annan satte flaskan i halsen på bocken så att det fick rinna ner. Sen fyra timmar gått så skulle bocken slaktas. Det var ingen osmak på köttet och det var ju bra, jag hade aldrig hört talas om detta på annat håll.

På hösten skulle vi naturligtvis skära kornet, och sist havren. Vi körde hem säden och hässjade den i storhässjor, den största var det 28 roer på. Den stod där föderåbyggnaden (Olivas) byggdes. Högst högst upp orkade man inte kasta banden, utan då hade vi ett block som man drog upp banden med, i knippen om tio. När säden var torr kördes den in på logen…
Det var mycket att göra och allting tog sin tid men det var ingen brådska. En gång skar vi nere på Sandsänge- det är skog på den åkern nu- blev det 132 132 skylar. Då fick vi skäll av Viding. Han sa:
-Jag tänkte inte att hela hemmanet skulle skäras på en dag!
Vi var ganska morsk att skära. Jag skar och Gunnar Karlsson och någon mer tog upp.

Sen så kom vintern och vi var i skogen och körde timmer. Vi körde även hem hö och ett och annat halmlass från trösklogarna. Sen blev det mer att göra, det ena efter det andra. På vintern före jul så mockade vi och körde ut gödsel och tippade i guck (små högar) som man sa. Vi hade alla tre hästarna och tre mockansläar. Då körde jag så att ena meden på mockasläan gick av och böjdes bakåt. Jag tömde lasset och åkte tillbaka.
Då var Viding ute, så jag sa att meståle hade gått av. Då kom gubben och gnällde ”Men det har ju hållit i trettio år, skulle den inte kunna hålla nu också”. Det var nästan så att det var mitt fel att me`n gick av.

Sen var vintern slut och Hennings berättelse har fört oss ett år framåt i historien, bandet innehåller mycket mer om Hennings tid i Vigge. Här ska Henning få berätta lite om Per och Olivia Viding.

Det var ett enastående par, mänskliga. Per Viding hade haft det struligt själv så han visste hur det var. Oliva var också av samma läggning. Grannar som hade det dåligt när korna hade slutat mjölka på vintern, för dom var det bara att gå dit och få mjölk. Det var inte fråga om betalning. När de skulle så på våren och var utan utsäde, då sa Per att de fick gå till härbre, det finns säd där. Ibland fick han igen säd och ibland inte.

Under första världskriget så berättas det att bönder från Tuna och Attmar kom för att köpa halm. Dom kom med skrindor, det fanns hur mycket som helst på lager. Oliva och Per var hjälpsamma, otroligt hjälpsamma och var omtyckta av alla, hörde aldrig nåt annat.

Alla som kom till Vidings skulle ha mat, vilken tid på dygnet som helst. På sommaren bodde man ju ute i ”barstuga”. Då var det lite standardiserat. Varje söndag var det rödbetssallat. I efterrätt var det pannkaka med mjölk och sylt, det var bra mat. Många som varit ute och strulat på natten som kom mer eller mindre bakis och landade där allihop. Frukosten kunde pågå två-tre timmar, så det var bara och fortsätta att göra mera sallat och grädda mera pannkakor, det var inga problem..

Det här var en del av det Henning berättade för Ragnar 1991.

/Göran Säll