Äntligen land!

Den 2 april 1893

2 april. Halifax.
I morse nådde vi äntligen land, det första vi såg av Amerika var en stad /Felippe/. Efter frukost blev vi tillsagda att plocka ihop våra saker och gå upp. När jag kom upp var vi redan inne i hamnen, det syntes likt ett svenskt landskap med barrskog och något kuperat. Något snö syntes och de odlade fälten voro små. staden syntes tämligen välbyggd med fabriksskorstenar och kyrkor som befästningar både ovan staden på en höjd och på en holme mitt i farleden. Det var med verklig tillfredsställelse vi stego i land efter att varit ombord i 10 dagar. Vi anvisades till ett stort brädskjul invid dockan där vi stannade och visade våra biljetter samt fingo små pappbitar i olika färger, efter de olika järnvägslinjer vi skulle följa, att fästa i mössan.
Sedan fingo vi stå i kö i flera timmar vid biljettluckan och trodde nu att det värsta var över, men snart fingo vi höra än av den ene och än den andre att våra saker skulle decinfineras och man hade sagt oss det genom en tolk. Vi trodde att det kanske var ett misstag och vände oss till tolken på båten och han förklarade att det endast var de som var från Tyskland som det gällde men omsider fick vi dock klart för oss att så skulle ske.
Vi hjälpte då till att öppna och bära in våra saker i ett stort rum med hyllor och fack så långt det rymdes och sedan i järnvägsvagnar som var därtill inrättade. Sedan insläpptes svavelrök och det skulle stå i sex timmar, som dock utsträcktes med 1 ½ timme till. Under tiden fick vi återigen stå i kö vid en lucka för att få betyg från läkaren och våra saker, så och så många saker vara undergått decinfektion. Enligt löfte skulle våra saker vara färdiga halv nio men klockan blev tio och ändå öppnades inga dörrar.
Kallt var det, ohyggligt och missnöjet var allmänt över att vi måste gå där ute på den perrongen ända till midnatt, Då kom äntligen vederbörande och öppnade dörrarna. Men nu artade sig till en verkligscen, man tänker sig en människomassa uppgående till minst 600-700 personer och alla tränger sig på en gång mot en liten dörr. Dörren måste stängas och flera poliser måste hålla vägen öppen fram till dörren.
Hamnarbetare föste ihop och lade i koffertarna och kärrade ut och man fingo taga reda på sitt så gott man kunde. Det måste dock anses som ett under om var och en fick igen sitt eget, ty fruntimerna tillätos gå in och söka ut sitt och det må tillåtas mig säga att många individer av det täcka könet syntes mig ha lika långa fingrar som någon annan. Emellertid fick man finna sig i sitt öde och protestera för döva öron för ingen förstod oss.
Missnöjet var dock stort och allmänt i synnerhet över att icke alla underkastade samma öde som de som hade biljett till Canada samt första och andra klass passagerare. Även de som från Tyskland sluppo undan och dock hade vi alla haft våra kofferterna i samma lastrum.
Framemot klockan två voro vi dock färdiga att gå i vagnarna.
Man hade läst i broschyrerna utgivna av agenterna hemma i Sverige att man skulle få åka sovvagn på Canadas järnvägar, och det fingo vi nu erfara. Vagnarna äro som på svenska järnvägar indelade i säten för två personer med en gång i mitten och här fingo vi nu sova så gott vi kunde under det tåget bullrade fullkomligt lika mycket som på någon bana i Sverige när det brusade fram över Nova Scotia.