Allans yxa

Det var den sommarn jag var sex år.
Allan var sju och skulle börja skolan till hösten. Behöver jag säga att jag var avundsjuk!
Allan hade en egen yxa. Jag hade ingen. Dessutom: Han fick hållas där i kalvhagen intill sommarlagårn och härja bland albuskarna. Ja, och det var inte bara buskar han gav sej på, han gav sej på riktiga trän, riktiga stammar, grova som en mansarm, karvade och högg så att bark och flisor yrde. Till sist, när han karvat runt stammen och det var bara en smal speta kvar i mitten, satte han yxskaftet mot stammen och tryckte, precis som han sett drängen, Konrad, göra. Alen svischade i backen, Allan sköt upp skärmmössan i nacken, betraktade sakkunnigt den fallne jätten och tog itu med att bearbeta topp och kvistar.

Då och då kastade han ett öga åt mitt håll, men gav sej inte tid att stanna upp för att prata. Yxan blänkte i solskenet, hack, hack, hack, hugg, hugg, hugg. Jag bidade min tid. Allan skulle väl tröttna någon gång, gå in för att dricka vatten, eller äta. Då skulle han hugga fast yxan i en stubbe och jag kunde smyga mig fram för att känna på den. En egen yxa! Jag hade ingen yxa jag. Visst fanns det yxor hemma, men ingen som jag kunde kalla min, och som det gick att hugga med. I vedboden fanns det ett par klumpiga saker, sneda och sönderslagna och med stora skal i eggen. Sen fanns förstås pappas snickaryxa, men den vågade man ju inte röra. Nere i snickarbänken fanns ett par täljbilor med väldiga blad, men det gick ju inte att hugga med en sån. En egen yxa! Det som jag mest av allt längtade efter. Allan hade en. Men inte jag.

När Allan äntligen stannade upp för en stund gick jag fram till honom och vi satte oss på den hög av sargade alstammar som var resultatet av dagens kamp. Vegamössan med Gripsholmsmärket var svart av svett. Yxskaftet stack upp mellan hans knän. Han betraktade mej med en blandning av överlägsenhet och misstänksamhet:
-Här ser du en som har en yxa!
-Inbilla dig inte att du ska få låna den!
Men han visade och förklarade:
-Alldeles ny. Märke AGDOR. Det står här sa pappa. AGDOR med öron. En likadan yxa som timmerhuggarna har. Fast den här är lite mindre och lättare. Och pappa har sagt att jag får hugga här i kalvhagen som jag vill. Bara jag är försiktig och inte hugger mej.
Så tog han fram ett avbrutet bryne ur byxfickan, synade eggen närgånget och började gnida, fram och tillbaka, spottade och gned igen, nu runt, runt i cirklar. Sen torkade han av smeten mot byxknäet och kände på eggen med tummen.
-Vasst, sa han. Men det är inte så lätt att få riktigt bra bett i den här yxan. För hård, säger pappa.
Jag var imponerad. Och avundsjuk. När jag kommit hem skulle jag söka rätt på ett bryne och ge mej på en av yxorna i vedboden.

Allan kisade mot solen genom det dallrande lövverket.
-Det är nog eftermiddagskaffe snart, sa han. Mamma skulle ropa när det blir kaffe. Men jag ska fälla ett par aldrar till. Pappa sa att det var bra att jag högg så det finns nånting att elda med i kokhuset.
Så satte han igång igen. Jag drog mej tillbaka på behörigt avstånd. Efter en stund ropade mamma Frida:
-Allan! Kom in så får du en smörgås. Och ett glas kärnmjölk!
Han tultade iväg. Men med ett fast grepp om yxan.

Jag drog mej också hemåt. Gick ner i vedboden och konstaterade dystert att här var det ingenting att göra. Yxorna var sönderslagna, med stora skal i eggen. Förresten – det var otänkbart att jag skulle få hugga i vår beteshage. Bröderna skulle omedelbart kasta sej över mej, rapportera till pappa att jag hade dragit iväg med en yxa och att jag höll på att fälla en alder uppe i kalvhagen.
Men Allan fick hugga han. Som han ville. Med en egen yxa.

Nu fick han en smörgås, en halv kaka mjukbröd med pålägg – messmör, getost… Det var nånting att sätta tänderna i! Och ett glas kall kärnmjölk!
Han åt och drack och rapade belåtet.
Mamma Frida var bopiga. Hon hade tio kor och lika många getter att sköta. Tala om arbetsdag! Sedan hon mjölkat skulle kor och getter släppas ut, mjölken silas och sättas till kylning i fäbodkällan, eller separeras, grädden kärnas till smör, en del av blåmjölken blandas ut och ges till kalvarna, eller kokas till messmör tillsammans med getmjölken.
Hela dagen bolmade röken i kokhuset från elden under två stora järngrytor. Ostmassa klappades in i fint mönstrade formar och lades att mogna på hyllorna i fäbodstugans svalgång, eller inne i mjölkboden.
Här regerade Frida nu över ett kungarike, ett rike av bölande kor och bräkande getter, ett rykande kokhus med järngrytor, slevar, och ostformar, messmörsbyttor och tråg med fil och grädde, smörkärnor och gula smörklimpar.

Från det att solstrimman i österfönstret väckte henne vid femtiden, till dess att sista kärlet var diskat och sista sleven upphängd och solen försvann bakom Näsberget, var hon i farten. Rappt och metodiskt avverkade hon dagens tusen sysslor.
Fäbodstugan var tvådelad. Det fanns en svalgång rakt fram från ytterdörren. Till vänster, mot söder, fanns stugan med sin öppna härd, där messmörkitteln hängde på svängarmen, ”mågen” som man sa. Kaffepannan trängdes med grötgrytan på trefoten.
I rummets sydvästra hörn fanns tvåvåningssängen med sina blå sparlakan, med sängskåpet vid fotändan. Breda golvplankor och trasmattor. Brädtaket vitlimmat, liksom spismuren.
Timmerväggarna tapetserade med gamla tidningar och kungaporträtt. Allting rent, skurat, snyggt och propert.

Till höger i svalgången, mot norr, fanns den låga dörren till mjölkkammaren. Härinne i var det alltid svalt, också den hetaste sommardag. Vad dom kunde, de gamla bönderna och timmermännen!
Den här delen hade samma yttermått som stugan i övrigt, men ytterhöljet utgjordes här av bräder. Innanför brädfodringen var ett mellanrum på en fot, och därinnanför den timrade mjölkkammaren. Jordgolvet, och timmerväggarna innanför det isolerande ytterskalet av bräder, gjorde boden till – vad vi säger idag – ett perfekt kylskåp! Här förstördes ingenting.
Nybakat bröd, som lades in här vid boförningen i maj, var lika färskt och aptitligt till långt fram i juli, fram till slåttern. Fil och grädde kunde förvaras i veckor. Ostarna mogna sakta och fullkomligt på hyllorna.

Samtidigt som ostarna mognade i boden, växte och mognade Allans lillebror.
Allan hade kanske inte fått sin yxa helt utan orsak och syfte. Varje gång som pappa-bonden kom för att hämta förning – det skedde ett par gånger i veckan – ville han se hur mycket Allan hade huggit. De gjorde sällskap ut till kalvhagen.

Nu fick Allan en lektion om hur en yxa ska hanteras. Pappan demonstrerade. Lugnt och precist föll huggen i den blödande alstammen. En litet djupare skåra på ena sidan, en litet grundare på den sida dit trädet skulle falla.
Så fick Allan tillbaka yxan, men hur han än ansträngde sej blev hans fällskåra inte lika perfekt som förebilden.
-Ja, ja, sa pappan. Det tar sin tid. Övning ger färdighet. Hugg på du bara!
Och så lämnade han Allan, gick tillbaka in i fäbodstugan, stängde dörren och sköt till låsbommen.
Allan kämpade, stretade och högg. Yxan bet. Hack, hack, hack. Gnagde av alstam efter alstam. Och jag fick bara se på.

Hemmansgården låg på Näset, på andra sidan sjön. Fäboden gränsade mot våra lägdor.
Jag minns när bonden rodde ut från sin båtlänning. Vid elva-tiden. Inte varje dag, som sagt, men ett par gånger i veckan. Övriga dagar fick någon av drängarna fara. Det fanns ju alltid någonting som skulle uträttas:
Lagårn skulle rensas, gärsgårdar, grindar och led rättas till och lagas, ved skulle huggas och släpas fram. Och en vacker dag var det tid att börja slå så smått runt stugan och kokhuset.
Och bonden. I sin blåa hemvävda blus! Jag minns hur han rodde! Inte som alla andra med långa svepande årtag. Han rodde med korta knyckiga årtag och med årorna vilande högt i luften mellan varje tag.
Ekan var trög och tungrodd – till skillnad från våra rundbottnade och ranka båtar, som farfar byggt. Färden över sjön tog en modig halvtimme. I vassen vid storstenen drog han upp ekan och började sakta knalla stigen uppåt vallen. Men för en gammal bonde fanns det mycket att se och notera:
Ett dike som måste rensas upp, en bro som måste lagas, taket på ladan läggas om före slåttern,
hässjevirket måste ses över…
Drängarna skulle få order i morgon.
- - -
När han kom hem till gården frampå kvällskvisten ställde han ifrån sej krukorna med mjölk och fil på brostenen, plockade upp ostar, messmöraskar och smörklimpar ur den fullastade konten, sa hustrun:
-Hon är allt branog flink och duktig, a Frida! Makan till bopiga finns inte. Har aldrig funnits.
Och kommer inte heller att finnas. Sanna mina ord!

Ruben Högbom –96/

PS/ Familjebildningen var onekligen en smula komplicerad.
Allan kallade sin mamma för MAMMA. Han kallade sin pappa för PAPPA.
Pappans hustru, husmor i gården, kallades FARMOR.
Allan var ”FARMORS” favorit. Hon såg till att hans skolryggsäck var rejält fullpackad. Det var en lycka att ha Allan som kompis när det blev matrast.
Allan hade några stormiga ungdomsår, kom tidigt ut på sjön blev
maskiningenjör i Norge, sjöng andliga sånger och spelade gitarr.
Omkring 1965 återkom han till Härnösand, där han haft sin första familj och fru, Mary från Häggsjö by. Här i Härnösand återsamlades nu familjen.
Allan startade en firma i slamsugar-branchen och distribuerade dessutom eldningsolja runt om i länet.
Efter några år som slamsugare beslöt Allan att läsa till präst. Han prästvigdes i Härnösands domkyrka 1978, blev kyrkoherde kyrkoherde i Hässjö och i Gladhammar, bosatte sig som pensionär i Stöde. Avled 2003.