Två försvunna barn i Vigge

Månaden maj 1937 inleddes för familjen Wedin med två händelser av både sorg och lycka.

Mor Ottilia fick bud att hennes bror Emil Viberg hade avlidit. En sjukdom som på den tiden kallades för ”lungbrand” hade drabbat hans familj, fyra av de sex barnen hamnade på sjukhuset tre av dem kom hem men Harald som bara var 5-6 år orkade inte kämpa. Fadern och han dog med bara någon dags mellanrum.

Ottilia och Ernfrid hade vid den tiden innehaft ett småbruk i Nyänget sedan 1934. Familjen bestod av Märta 14 år Anna-Lisa 12 år Nils-Olof 10 år samt Alvin 7 år. Mor Ottilia var gravid i åttonde månaden. Då morgonmjölkningen  av de tre korna var klar söndagen den 2dra maj beslöt föräldrarna att cykla  till Hassel för att hjälpa till i fam. Vibergs stora sorg. Märta och Lisa hade lovat bort sig som barnvakter hos två familjer. Nils-Olof och Alvin skulle vara hemma och vänta på föräldrarnas återkomst senare på kvällen.

Dagen släpade sig fram för de två bröderna vad skulle de hitta på för att tiden skulle gå fortare?

Deras kära mormor Marta Viberg, som i vanliga fall bodde på Rankela i Hassel, hade tillfälligt fått flytta till en liten stuga i Djupdalen ( på vägen mellan Vigge och Hassel) nära sin son Erik och hans familj. Pojkarna brukade ofta gå den långa vägen för att besöka sin mormor på Rankela men nu tänkte de bara på att möta sina föräldrar när de var på hemväg.

Under tiden beslöt mor Ottilia att stanna över natten hos sin svägerska Lotta, Ernfrid skulle cykla hem och se till att korna hade blivit mjölkade (det skulle flickorna ombesörja). När han kom hem låg flickorna och sov efter en jobbig dag. Han väckte dem och frågade efter var bröderna fanns, men de visste inte var de var de trodde att de var med föräldrarna till Hassel.

Det var sent på kvällen men det blev ett febrilt letande! En av grannarna Anna-Britta Högbom tog med sig Märta och sökte sig ner till Palsjöån dit pojkarna ofta begav sig för att  fiska. De följde ån bort till nästa by Intaget men inga pojkar fanns. Vad skulle de ta sig till?

Fader Ernfrid tog sin cykel och frågade efter dem i alla hus efter vägen genom Vigge och till Grössjön, men ingen hade sett till dem. Inte heller åt Loböle till gav resultat. Uppståndelsen var stor! Det beslöts att bilda skallgångskedjor för att söka igenom stränder och skogar.

Då morgonen grydde tog den ovetande mor Ottilia cykeln och begav sig hemåt. När hon kom till Djupdalen kunde hon inte åka förbi utan att se efter hur hennes mor hade det. Döm om hennes förvåning när hon kom in och såg sina två pojkar liggandes på golvet och sov! Det beslöts att pojkarna skulle passa bussen för att ta sig hem, själv kunde hon ju inte ta dem båda på cykeln.

När hon senare lugnt trampade in i byn funderade hon varför så många var ute på vägarna denna arla tid. Det fick hon snart svar på när en efter en ropade och frågade om hennes pojkar hade kommit tillrätta. Då hon talade om att de båda fanns hos mormor i Djupdalen avblåstes sökandet.  Lugnet lägrade sig ånyo över byn.

Av detta framgår att det inte bara var pojkarnas fel att det blev som det blev, även föräldrarnas beslut att inte åka hem samtidigt kvällen före var ett misstag. Då hade allt varit frid och fröjd! Pojkarna lärde sig att aldrig ge sig iväg på egen hand utan att lämna ett meddelande efter sig på köksbordet. Fyra veckor senare fick de en lillebror!

Så slutade allt lyckligt!

Klicka på bilden för att göra den större

Från vänster: Nils Olov Vedin, Märta, Alvin Vedin och Anna-Lisa,

/Insänt av Alvin Vedin